Fotografen, Tadahiko Hayashi, har placerat sin modell precis vid randen mot avgrunden – det vill säga gatan – en sex-sju trappor ner. Hennes ögon är slutna, ena benet något uppdraget, armarna vinklade i en klassisk pin up-pose upplyst av solljus från vänster. In från vänster ångar också ett tenderlokomotiv, bildens svartaste punkt. Över bakgrundens i övrigt glest trafikerade huvudgata rullar en ensam spårvagn. Slitna hus av funkistyp visar upp svarta fönsterhål. Ett tafatt försök till glamour, men en grafiskt skicklig komposition, i sargad urban miljö.
Året är 1947, två år efter atombomberna. Förutom modellens asiatiska drag finns inget som tyder på att Tokyo är scenen, det skulle lika gärna kunna vara efterkrigs-Tyskland. Motiv som demobiliserade soldater, amerikanska matroser med lokala flickor, utsatta gatubarn och lågbudgetbostadsområden som stampas ur marken är gemensamma för andra världskrigets besegrade länder, vare sig det rör sig om neorealismo i Italien eller just japanskt fotografi. Så lika och ändå så olika europeiska stadsmotiv från samma epok – och däri ligger en stor del av fascinationen med utställningen, skapad av den Parisbaserade kuratorn Marc Feustel, expert på japanskt fotografi.
Intresset för japanskt foto är just nu stort som aldrig förr. Ett kvitto på det är till exempel uppmärksammade boken Japanese photobooks of the 1960’s and 70’s (R Kaneko och I Vartanian, Aperture 2009). Poängen med Tokyo stories är att utställningen berör epoken före fotostjärnor som Eiko Hosoe eller Daido Moriyama och Nobuyoshi Araki (förtjänstfullt visad i Kulturhusets pågående fotosatsning för två år sedan).
Tokyo stories tre fotografer, Hiroshi Hamaya, Tadahiko Hayashi och Shigeichi Nagano skildrar övergången i det japanska samhället från tradition via kaos till modernitet genom ett mer konventionellt dokumentärt gatufotografi.
Själv fastnar jag framför Hamayas 30-talsbilder från det militaristiska kejsardömet. Hans förkrigsfotografier av festklädda människor, nattklubbsinteriörer med Bauhausstolar och gatuscener med tända neonskyltar visar en mondän metropol med självförtroende på tvärs mot alla föreställningar om österländsk exotism. Hamayas sensibilitet för nattlivet är inte olik rumänen Brassaïs, som under samma år smög runt med kamera i Paris mörker.
Med Shigeichi Nagano är vi inne i 50- och 60-talens drastiska japanska återhämtning med arbetande massor och kromblänkande bilsalonger. Hans fotografier är också de som mest kan som kan påminna om vad som samtidigt publicerades i bildmagasin som Life och Look.
