Tre pågående utställningar påminner om att den samtida konsten ofta förhåller sig till konsthistorien och till konstinstitutionen. Den tydligaste länken finns hos den amerikanska konstnären Sarah Crowner, vars bildspråk fortsätter på 50-talets abstrakta former. En koppling som konstnären är väl medveten om: den jättekomposition som täcker rummets fondvägg visar sig vara en parafras på en ridå utförd 1956 av den relativt okända polska konstnären Maria Jarema.

På senare år har abstrakt konst fått något av en renässans, vilket vi exempelvis kan se på Tensta konsthalls utställning Abstract possible. Ändå har jag initialt svårt att förhålla mig till Crowners utställning: verken är stringent utförda men tycks inte tillföra särdeles mycket till vad vi redan vet.

Det är genom tekniken som Crowner distanserar sig till det tunga arv hon lutar sig mot. Målningarna består av färgade dukbitar, som sytts ihop till ett verk. Som i ett lapptäcke blandar Crowner olika måleritekniker och olika sätt att sy samman dukarna. Målningarna blir till pussel som återspeglar konstnärens iscensättning av ett äldre formspråk och skapar i samklang med de scenografiska skulpturerna och ridån ett performativt inslag för betraktaren att röra sig i.

Jorma Puranen har ett annat förhållande till konsthistorien. Under det senaste decenniet har han fotograferat gamla portätt i olja där han sökt vinklar som gör att omvärlden speglar sig i de fernissade ytorna. De avbildade personerna försvinner in i reflektioner av det rum och den tid de befinner sig i, en situation som fångas i Puranens fotografier – vilka i sin tur reflekterar det gallerirum där de visas. Ett mycket intrikat och sinnligt spel med tid och plats.

Dessa erfarenheter har Puranen tagit med sig ut i trädgården där han placerat ut svarta, blankt reflekterande pannåer på olika ställen och fotograferat. Effekten blir förstås annorlunda. Här försvinner hela det tidsliga lager som finns i de ålderdomliga porträtten – istället blir det (ute)rum som reflekteras huvudsaken.

Visst föreligger en risk för att Puranen reducerar sitt arbete med reflektioner till ett trick. Men som utställningen på Flach visar ger utomhusmotivet utrymme för långt fler spännande variationer än vad de undanglidande porträttmålningarna mäktar med.

Hos Jakob Krajcik är det konstinstitutionen snarare än historien som utgör samtalspartnern. På Peter Bergman visar konstnären ett antal modellhus, utförda i papp och målade i shellack så att de ser asksvarta ut.

Utställningen domineras av ett verk där tre byggnader staplats på varandra i en konstruktion av olika bordsunderreden och plattformar. Samtliga hus hänger ihop med Stockholms konstscen. Här finns fastigheterna som rymmer gallerikomplexet på Hudiksvallsgatan, Bonniers konsthall och Magasin 3.

Den asksvarta färgen gör att husen ser åtgångna ut, ett intryck som förstärks av att fönsterrutor och dörrar tycks krossade som av en brand eller en explosion. Ändå är det svårt att utläsa någon tydlig kritik i dystopin – kanske är det inte heller meningen. Faktum är att verken blir mer intressanta efter att igenkännandets glädje har lagt sig och man kan betrakta konstruktionen som en mer allmängiltig symbol för makt eller som ett skulpturalt objekt.

Den sorts ironiska kritik som dominerade postmodernismen saknas i de pågående utställningarna. De konsthistoriska referenserna fungerar snarare som ingångar till verken, vilka betraktaren vinner på att ta sig förbi. Utställningarna är som bäst när de tvingar oss att se bortom det vi känner igen.