Bildmanipulation är numera vardagsmat inom fotografin. Men att medvetet bjuda in dem man porträtterat till att själva lägga till något genom att angripa ens verk med nålar, pennor, gem och rakblad är väl ändå att gå ett steg längre.

Detta masochistiska förfarande har fotografen Christer Järe slätt dragit till sin spets i boken Refricater – ett porträttgalleri av svenska serietecknare som fått tillåtelse att invadera den redan befintliga bilden genom att manipulera det fuktiga negativet med ovanstående redskap. Metoden är krävande: oåterkallelig och blixtsnabb.

Ordet refricat kommer från latinet och betyder riva upp, förnya. Här är det alltså fråga om en upphovsman som generöst ställer sitt verk till den avbildades eget förfogande och ger honom eller henne fria händer att retuschera och komplettera. På så vis uppstår något tredje, ett verk som blir ett slags samtal mellan betraktaren och den betraktade, där idén om en specifik upphovsman till den unika bilden bokstavligen naggas i kanten.

Att välja just serietecknare som föremål för detta experiment är kongenialt. Ingen annan yrkeskategori har den där specifika närheten till klottret, det infama graffititillägget, som med några få penndrag helt kan förändra och osäkra bilden.

”Var och en tolkar varje verk så som Rorschachs patienter tolkade de berömda bläckfläckarna: efter sitt eget psyke.” Så skriver Carl-Johan De Geer, en av bokens textförfattare. Många av de avbildade har valt att låta figurer från sina egna bildvärldar hålla dem sällskap i bilden, andra har utnyttjat tillfället till att tatuera varje millimeter på sin kropp till oigenkännlighet.

Mest effektfulla blir de enklaste greppen: Nina Hemmingssons blinda, bortskrapade blick, Hans Arnolds finstilta mask som förstärker ansiktets rynkor, eller Joakim Pirinens håriga alter ego. Ett sätt att synliggöra det andra jag som vi alla bär under vår civiliserade fasad.