På Hreinn Fridfinnssons utställning i Malmö finns det ett litet verk som jag har särskilt svårt att få ur skallen. Det är bara två små välputsade glasskivor, var och en med tre fläckar av rött, blått och gult. Fläckarna sitter långt ut i kanten på skivorna. Skylten intill ger titelns enda ord: Placement (placering).

Ungefär så här har Fridfinnsson arbetat ända sedan 60-talet. Ickeverksamheten har varit lika viktig som verksamheten, tomrummet lika viktigt som objektet. Verken har bestått av något ­enstaka spår eller något lätt modifierat fynd ur vardagens flöde av ting. Och så en titel, alltid nyktert konstaterande, ibland ändå med en dubbelhet ­eller mång­tydighet.

Vad vi upplever när vi står framför de två glasskivorna med rött, blått och gult handlar inte så mycket om vad vi ser, men desto mer om samspelet mellan objektet och dess titel. Titeln tolkar inte, utan bekräftar bara: ”en placering, jaha”. Men varför sitter fläckarna si och inte så? Varför sitter ruta ett till höger och inte till vänster? Och talar vi om placering i rum eller i tid? Vilket av glasen kom först?

Tiden är en framhävd faktor i Hreinn Fridfinnssons verksamhet. Långa processer materialiseras i verken, lång väntan föregår idéernas realiserande. Detta är en tålamodets konst. Vissa verk är monumentala i såväl tidsligt som rumsligt hänseende. Ta till exempel den stora väggen med trästickor som använts för att röra om i färg. Varje sticka har sitt eget unika spår av hantverkets vardagliga rutin: dag efter dag, månad efter månad, år efter år.

Ibland är processen pågående, som i de fyra förgyllda hyllorna med titeln For Light, Shadow and Dust (För ljus, skugga och damm). Kanske en hyllning till Marcel Duchamps dammodlingar i förberedelserna till hans Stora glas. Att Duchamp hör till Fridfinnssons husgudar är omvittnat, och i likhet med Duchamp befinner han sig ganska långt från ”koncept­konsten” i snäv mening.

Nog arbetar han med titlar och koncept, men framför allt arbetar han med tid, rum och perception. Det är häpnadsväckande hur han med så få och ofta små verk (bara 42 stycken) ändå verkar fylla ­varje tum av den stora konsthallen. Sällan har jag sett en retrospektiv utställning med ett så kongenialt samspel mellan en konstnärs visuella intelligens och ett rums möjligheter.

Österrikaren Erwin Wurms vandringsutställning Spit in some­ones soup (Spotta i någons soppa) är på sätt och vis besläktad men ändå väldigt annorlunda. Även för Wurm är tiden viktig, men tempot är ett annat än hos Fridfinnsson. Hos den senare är allt tillfälligt brus bortsorterat, och vad som återstår är de enkla formernas och de dagliga rutinernas ständiga återkomst.

Wurm dras snarare till stundens röra, de sociala normernas tillfällighet och politikens tvister. Hans utställning består till största delen av färgfotografier. Bilderna utgör välregisserade iscensättningar av olika förslag till gräns­överskridande beteenden och olika sätt att tillfälligt göra sig själv till en skulptur. Wurm är en skulptör, men den materia han knådar är den sociala. Normer för uppförande hör till denna materia.

Wurm ger oss vissa anvisningar: spotta i någons soppa, urinera på någons matta. Fotot av den senare handlingen visar två kvinno­ben i högklackat och kortkort. En välriktad stråle väter mattan ­mellan kvinnans ben. Klädseln och bakgrunden ger en social identifikation: här befinner vi oss någonstans i den intellektuella urbana medelklassen.

Detsamma gäller den svit bilder där Wurm riktar blicken mot den egna branschen, konstbranschen. Här lyfter de anvisade handlingarna fram branschens inbillade eller verkliga egenheter. Vi ser Wurm själv när han försöker leva schablonmässigt konstnärsliv för en dag, och när han demonstrerar sin underordning genom att bokstavligen lyfta olika museichefer och kuratorer.

I lokalen finns också ett ­podium där den som vågar kan förverkliga några av Wurms så kallade minutskulpturer, till ­exempel ”vila i en minut utsträckt på 13 apelsiner utan att tänka”. Jag lade mig själv på apelsinerna och lät mitt kritikerjag slappna av, samtidigt som jag insåg att jag egentligen inte har en susning om hur lång en minut är. För mig var det först denna konkreta upplevelse som gjorde Wurms konst riktigt intressant. Jag tror att den säger något ­väsentligt om tid som social ­materia.