Årets konstsommar vibrerar av intensitet. Under de första veckorna i juni öppnade Venedigbiennalen, Documenta i Kassel och Skulptur Projekte Münster slag i slag. Och som en magnet på denna konstrutt Art Basel, världens tyngsta konstmässa som pekar ut viktiga riktningar för samtidskonsten.

En dystopisk och dovt självrannsakande ton präglade de mer engagerande bidragen i årets version. Gemensamt för utomhusskulpturerna utanför mässhallarna var också den iögonenfallande skalan där ansatserna inte sällan tangerade effektsökeri.

Det är som om verken på Art Basel sväller både på höjden och bredden för varje år. Stora pengar är i rullning och konstnärerna utgör bara en del av ett större maskineri. Mässan blir en skrattspegel både för sig själv och för ett överflödssamhälle där den febriga jakten på stimulans och upplevelser snart bör ha nått vägs ände.

Belgaren Wim Delvoye med Parisgalleristen Emmanuel Perrotin (med satellitgalleri i Miami och egen galleritidskrift) slog rekordet. Delvoyes osannolika installation Flatbed Trailer på tolv ton består av en cementblandare på lastbil utförd av rostigt laserskuret cortenstål. Blandaren är inte grov och klumpig utan följer den spröda estetiken i gotikens kyrkoarkitektur.

Det förbryllande vidundret är placerat på en 22 meter lång trailer–också den i skiraste spetsbågsstil. Gotiken med sitt generösa ljusinsläpp och sina uppåtsträvande spiror ansågs stå i förbindelse med Gud. Denna andlighet för Delvoye respektlöst över på vår tids urbana byggnadskonst. Cementmixern blir en metafor för en vanlig konstnärlig hållning där heligt och profant, fint och fult, tumlas runt.

Västkustamerikanen Paul McCarthys jultomte i brons med en analplugg i handen blev med sin centrala placering Art Basels emblem. Vid skulpturens fot fylkades mässbesökare för att vila benen alltmedan lokala förbipasserande obekymrat slog sig ned med en läskande glass. Likt en alert sociolog vaskar amerikanen McCarthy fram populärkulturella symboler och ger dem ny innebörd. För ett år sedan presenterades konstnären i helfigur på Moderna museet, men de tomtar som visades då höll ett avsevärt mindre format.

Christian Boltanski, en av de mest uppskattade gästerna i Art Basels digra intellektuella program, uttryckte sin oro över att konstnären riskerar att tappa bort sig själv i takt med de svindlande produktions- och transportkostnaderna för stora och komplicerade verk. Agendan lämnas i allt högre utsträckning över till samarbetspartners och sponsorer.

Vem som driver på vem i utvecklingen mot allt mer spektaktulära verk är inte enkelt att reda ut. Det kan röra sig om allt från vindpustar och försiktiga önskemål till tydliga beställningar av samlare och mecenater.

Som alla branschmässor har Art Basel sina koder och förskönande fraser. ”It has already been placed”, är ett fint sätt för galleristen att tala om att man troligtvis kommer att hitta en bättre köpare. Ett besviket par berättade slokörat att de tappat sugen sedan de velat förvärva ett verk, men blivit uppmanade att sätta upp sig på en lista–i avvaktan på att en kund med större inflytande skulle dyka upp.

Konstsamlare av rang, i stil med Eli Broad, kan räkna med en mer innerlig behandling. Med stjärnarkitekten Renzo Piano uppför Broad med egna medel en omfattande tillbyggnad av Los Angeles County Museum of Art (Lacma). Broad scannar just nu marknaden på jakt efter nya verk till sitt annex, som öppnar nästa år. På shoppingrundan på Art Basel förvärvade han ett nytt verk av Jeff Koons.

För en skicklig gallerist handlar det om att metodiskt bygga varumärken och ge konstnärens verk en tung placering, helst på ett museum. I det läget spelar det mindre roll om en tung investerare eller en okänd privatperson erbjuder sig att hosta upp mer pengar än museet. Mardrömmen för en gallerist är ett verk som hamnar som värdepapper i ett bankfack. Det gynnar ingen levande konstnärs karriär.

Mycket av det som visas i avdelningen Art Unlimited är till för att tänja gränser snarare än att sälja. Schweizaren Christoph Büchels ursinniga totalinstallation Unplugged (Simply Botiful) blev det mest omtalade verket, men väntar fortfarande på en köpare. Via en marknadsplats med Hitlers Mein Kampf på arabiska, fotografier på barnsoldater samt ett restlager med Genèvekonventionen bjuder Büchel sina besökare på en påfrestande vandring. Första hållpunkten utgörs av en bar där en amerikansk soldat serverar öl och whiskey.

I baren flimrar filmer från Irakkriget på monitorer till aggressiv heavy metal-musik och på fotografier poserar amerikanska soldater med sina vapen. Färden fortsätter genom ett unket toalettrum och via en brant stege kommer jag in i ett rum där väggarna tapetserats med porrbilder. I sin till formatet grabbiga installation gestaltar Büchel kaoset i Bagdad med valurnor sida vid sida med brända och söndertrasade kläder som efter en självmordsattack.

Myten om Art Basel som en intern historia mellan ett antal gallerister och deras kunder har direktören Samuel Keller med sina sju år vid rodret effektivt tagit död på. Mässan är idag lika mycket en livlig mötesplats för kuratorer, studenter och konstnärer. Som en ung kurator med vänstersympatier från Gent sade: ”Med Kina och den spansktalande världen kommer den globala konstmarknaden bara att växa. Det är omöjligt att hejda och jag vill inte befinna mig utanför utan mitt i detta skeende. Bara så kan jag påverka.”