Vad har HC Andersen, Henri Matisse och Kara Walker gemensamt? Förkärleken för silhuetter som konstnärligt uttryckssätt. Sax, lim och papper är också redskap och material för Lisa Jonasson som med klippfigurer skapar svindlande världar.
Konstnären presenteras i Spetsen, det helglasade rummet på Bonniers konsthall. Denna på gott och ont ljusdränkta utställningsyta har varit en utmaning för en rad inbjudna konstnärer. Lisa Jonasson är den sista utställaren där för tillfället. Ett tag framöver kommer lokalen att återigen användas som läsrum.
Spetsens glasfasad mot gatan pryds av väldiga klippsilhuetter. Därinnanför har Lisa Jonasson skapat ett nytt rum med blekrosa väggar, som täcks av hennes senaste färgsprakande collageverk. De vita arken är som nebulosor, där bisarra figurer med vidunderliga kroppar svävar fritt. Kända former befrias för att i fantasins ohämmade språng förvrängas till häpnadsväckande varelser.
Stundtals kan de påminna om groteska karnevalsmasker, djurmänniskor ur folksagor eller gåtfulla gestalter från fornegyptiska väggmålningar. Det är allvarligt och roligt, spontant och djuprotat på en och samma gång. Titlarna förstärker det paradoxala: ”Allt vi behöver nu är en lämplig katastrof”, ”Jag är så ledsen för allt som inte finns skull”.
Detaljrikedomen i Jonassons verk fängslar ögat. På avstånd kan hennes collage uppfattas som ornamentliknande kompositioner, ett slags dekorativa mönster utan innehåll. Den kvardröjande blicken upptäcker dock snart både halsbrytande metamorfoser och en överväldigande berättelse. Den handlar om livets kontinuerliga flöde: befruktningen, havandeskapet, födelsen och döden.
Med outtömlig frenesi och humor fångar Jonasson det som bland annat utgjorde centrum för Louise Bourgeois konst – kroppens erfarenheter, sexualitet, glädjen och smärtan i relationen mellan föräldrar och barn. Det är förvisso den sortens konst som kommer ur ett tvingande behov av att vända sig mot sig själv och egna upplevelser. Symbolvärlden i Jonassons verk sträcker sig dock utanför det personliga och går mot det universella.
Hantverksskickligheten är slående. Konstnären färgar pappret själv. Varje figur är omsorgsfullt utklippt. De förhöjda färgskalorna med intensiva, klara kulörer och den fria kompositionen påminner också om en annan konstikon – Niki de Saint Phalle och hennes Nannas som återföddes i oräkneliga teckningar, skissböcker, grafiska blad och skulpturer.
Den virvlande ström av bilder som Lisa Jonasson skapar vibrerar av energi. Tankar föds ur tankar. Kroppar finns inuti kroppar. Liv alstrar liv.
