Irving Penn gav ett ansikte åt jazzen med sina extrema närbilder på Miles Davis. Omslagsfotografierna till Tutu, musikerns första skiva på Warner, är lysande. Dessa monumentala porträtt, där alla rekvisita är bortskalade, står för mer än för en enskild individ. De har blivit ikoner för själva musiken.
Penns kamera har ofta riktats mot 1900-talets parnass. Han har fotograferat T S Eliot, Igor Stravinskij, Georgia O’Keefe och Ingmar Bergman. Det är svårt att avgöra vad Penn var bäst på. Porträtt eller stilleben? Att nå djupt in i människans innersta väsen eller att odödliggöra ytan? Svartvitt eller färgfotografi?
På Gun Gallery visas 20 verk ur Karin och Lars Halls samling. En fin hängning ger en klar bild över de huvudsakliga linjerna i fotografens omfattande produktion.
Tillsammans med Richard Avedon räknas Penn till de stora förnyarna av både modefotografin och porträttkonsten. Under flera decennier var han knuten till Vogue. Det första uppdraget var omslaget till oktobernumret 1943. Sensationellt nog för tiden valde han ett stillebenmotiv.
Nyckeln till Penns framgång var hans enastående förmåga att låta det kommersiella och det konstnärliga förenas i en harmonisk symbios. För oavsett uppdragets karaktär genomsyras varje verk av Penns kompromisslösa strävan efter högsta kvalitet.
Hans känsla för elegans och haute couture var osviklig. På utställningen representeras denna riktning i hans skapande av porträttet av modellen, tillika hustrun, svenskfödda Lisa Fonssagrives. Gesterna är återhållsamma oavsett vem han fotograferar. Människorna tycks ha stelnat i sina poser långt innan bilden togs. Stillbilden registrerar det som redan står stilla.
Bildurvalet visar hur Penn avstod från att gå ut i världen och istället förvandlade sin ateljé till ett miniuniversum. Där kunde han eliminera slumpen, kontrollera och skapa efter sina estetiska principer. Utrymmet för det spontana begränsades. Allt var genomtänkt och välplanerat.
Resultatet är sofistikerade, svindlande vackra studier, där varje individ har samma värdighet och där oansenliga ting, som frusna bär eller cigarettfimpar från New Yorks rännsten, får stå i centrum.
Alla de grepp som Penn använde sig av leder till en maximal koncentration på huvudmotivet framför kameran. Just därför är fonderna neutrala och allt det överflödiga bortplockade. Det är ljuset som är fotografens främsta redskap i dessa suveräna iscensättningar.
