”Poeter är filosofer. Men det är väl som att jämföra marinmålare med sjökaptener”, skrev Paul Valéry i början av förra seklet. Shirin Neshat är konstnär och regissör. Hon är både målare och kapten på en och samma gång. Som ur färgtuber kramar hon magiska inslag ur verkligheten. Hon stryker ut dem över realistiska ramberättelser och ror sina filmprojekt säkert i land.

Neshat föddes i Iran, men sedan den islamiska revolutionen 1979 har hon bott och arbetat i New York. Hennes konstnärskap är en pågående hemkomst från exilen tillbaka till hemlandet.

Monumentalverket Women with­out men, som i sin helhet har världspremiär på Aros i Århus, har tagit form under loppet av många år. Shirin Neshat arbetade med inspelningarna mellan 2004 och 2008. Sviten består av fem filmer som visas i varsitt mörklagt rum med atmosfären hos små biografer. Visningarna pågår löpande, men elektroniska sensorer utanför ingångarna signalerar hur långt de framskridit. Den totala speltiden för samtliga delar är ungefär en och en halv timme.

Filmsviten bygger på en bok av den iranska författaren Shahrnush Parsipur. Handlingen i Women without men utspelar sig 1953. Samma år skakades Iran av en militärkupp som verkställdes av brittiska och amerikanska säkerhetsstyrkor. Syftet var att störta den demokratiskt valde premiärministern Mossadeq. Olje­resurser stod på spel.

Romanen skrevs 1974, men gavs ut först 1989. Parsipur häktades under en kortare tid, medan hennes bok förbjöds av den islamiska regimen med motiveringen att den var kränkande för rådande samhällsnormer.

Parsipurs fantasieggande prosa är besläktad med den magiska rea­lism som finns hos både Gabriel Garcia Márquez och Isabel Allende. Neshats filmsvit är en fri tolkning av denna komplexa text som förtätas i några representativa episoder. Varje film kretsar kring ett enskilt kvinnoöde som vaggar mellan makt och vanmakt, mellan hopp och förtvivlan i ett brutalt, patriarkalt samhälle.

Det muslimska sammanhanget är ett raster, men aldrig något hinder för att ta till sig Neshats svindlande och suggestiva bildspråk. Det är snarare de inflätade, ­oöversatta monologerna och dialogerna på persiska som påminner om kommunikationshinder mellan kulturer. I filmerna återkommer de frågor kring maktförhållanden mellan individ och samhälle, mellan man och kvinna, men också mellan öst och väst, som varit så centrala för Shirin Neshats konstnärskap.

Motsatsen till kärlek är inte hat utan ensamhet. En av romanens episoder handlar om Mahdokht som besatt av att bevara sin jungfrulighet flyr sin sexua­litet, medan hon samtidig desperat längtar efter barn. Krossad av denna paradox förvandlas hon slutligen till ett fruktträd.

I tre sidoställda projektioner skildrar Neshat en kvinna som plågas av tvångsföreställningar. Hon sitter i en trädgård och lever ut sitt vanvett genom ett frenetiskt arbete på knallgula stickningar som om hon ville göra mössor åt världens alla barn. I den rörliga bilden uppfattar man att hennes händer har dubbelt så många fingrar.

I en annan episod möter vi den unga Zarin. Hon arbetar som prostituerad i en bordell tills hon en dag upplever att de män som utnyttjar henne saknar ansikte. Varje fysionomi har förvandlats till en formlös massa som när man drar en tjock strumpa över huvudet. Zarin flyr i panik till ett badhus, där hon skrubbar sin nakna, anorektiska kropp blodig inför förfärade kvinnor och barn. När denna rituella rengöring inte avvärjer hennes makabra syner, väljer hon att försvinna genom en stadsport mot ett okänt, ögon­skärande ljus utanför.

Politisk klang av kampen för rätten till demokrati och landets självständighet har berättelsen om Munis, som befinner sig på förlorarnas sida under kuppen mot Mossadeqs regering. Filmsviten igenom flätas individens tragedi samman med landets.

Genom skicklig klippning verkar scenerna dyka upp direkt från gestalternas undermedvetna. Bilderna tycks flöda direkt från de olyckliga själarnas botten. I färgfilmerna läggs svartvita sekvenser in. Neshats poetiska bildspråk gifter samman konstfilm med filmkonst.

I Den förseglade tiden skrev Andrej Tarkovskij att ”konsten alltid varit ett vapen i människans kamp mot den materia som hotar sluka hennes själ.” En liknande funktion kan tillskrivas fantasier. Kvinnorna i Neshats filmer är underkastade livets ofullkomlig­heter. Vardagens grymhet och orättvisor tvingar fram deras goda, men även onda drömmar. De är förankrade vid sina tvångstankar som Mahdokht när hon förvandlas till ett träd och slår rötterna i jorden.

När en människa som inte kan simma kastas i vattnet, reagerar kroppen instinktivt med rörelser som skall rädda henne. Enligt Tarkovskij äger vissa konstnärer en liknande skaparinstinkt. Genom sina verk hjälper de oss från att andligen drunkna i verklig­hetens torftighet. Shirin Neshats konst har denna förmåga.