För att återupptäcka det välbekanta drev hon det mot det okända. Eva Klasson, en av Sveriges främsta fotografer, ställer ut sina genombrottsbilder på Gun Gallery. I hennes svartvita analoga foton blir det hudnära fjärran och det subversiva förenas med det oskuldsfulla.
Under en kort period var hon elev hos Christer Strömholm för att med tiden bli hans inspirationskälla. På 70-talet var hon en erkänd fotopionjär. Hon ställde ut på kända gallerier i Paris, men plötsligt försvann hon från offentligheten, flyttade i början av 80-talet till USA och ägnade sig åt annat än fotografi.
Några av hennes svindlande hudstudier visades i våras på Moderna museet, när utställningen Åter till verkligheten tog pulsen på det fotografiska 70- talet i den egna samlingen.
Eva Klasson började som assistent till en modefotograf i Göteborg och fortsatte med att kopiera rymdbilder på Hasselblads ateljé. Mot slutet av 60-talet flyttade hon till Paris, där hon fotograferade för dags- och veckopressen.
Genombrottet inträffade när hon placerade sig själv framför kameran. Den genomsöker hennes kropp som om den var en främmande kontinent, där en skuldra förvandlas till en okänd arkipelag. Från överraskande vinklar visas ett böljande landskap som är lika lockande som hemligt och närmast omöjligt att orientera sig i. Ett tumveck, en mungipa eller en ögonvrå – i den säregna ljussättningen förvandlas bekanta former till en gåtfull labyrint. Det är hisnande närgånget och förbluffande abstrakt, intimt och distanserat, obscent och fullkomligt oskyldigt på en och samma gång.
Utmärkande är hur tidig Eva Klasson var att med kamerans hjälp utforska kroppen på ett sätt som många kvinnliga konstnärer fortsatte med under 80- och 90-talen. Tematiskt pekar hennes verk mot den riktning som framöver skulle väljas av Francesca Woodman och Annika Karlsson Rixon. För Klasson återerövrar rätten till sin kropp genom att både betrakta och betraktas på en och samma gång.
Hennes fotografier handlar dock inte bara om insikter om de maktstrukturer som är förbundna med hur män respektive kvinnor representeras i bild. I allra högsta grad gäller det rent estetiska frågor. Bilderna vittnar om fotografens lysande formsinne.
Serien Le troisième angle sammanställdes till en konstbok (en riktig raritet) med en kassett, som i Meret Oppenheims surrealistiska anda försågs med svart päls inuti. Det mest förbluffande med Eva Klassons svit är dock inte det sensuellt frigjorda innehållet utan snarare hur högaktuellt hennes formsäkra bildspråk fortfarande är.
