Vad händer med ett tecken när det flyttas från ett sammanhang till ett annat? Hur mycket information om tecknets ursprungliga betydelse behöver vi för att kunna förstå det? Frågorna är högaktuella i ett samhälle som alltmer kommit att kännetecknas av att uttryck cirkulerar mellan olika användningsområden. Det sker inom reklam, musik, litteratur och inte minst konst. Men att låna en bild innebär också att göra någonting med den.
När Bonniers konsthall öppnar sin stora vårsatsning Power has a fragrance, en omfattande separatutställning med den norske konstnären Gardar Eide Einarsson, är det just dessa frågor som står i centrum. Einarsson, som snabbt gjort internationell karriär och nu visas i Sverige för första gången, har nämligen byggt upp sitt konstnärskap på att låna bilder, texter och objekt från olika sammanhang för att därefter stöpa om dem i sin karaktäristiska strama, svartvita grafiska form.
Utställningen består av drygt tjugotalet verk som kretsar kring begrepp som makt, samhälle, individ och paranoia. Einarsson tecknar en världsbild som styrs av rädsla och bygger på en ambivalens mellan rädslan för det främmande och rädslan för att bli en i mängden där rädslan fungerar såväl som kontrollmekanism som drivkraft. Men vad är det för samhälle som fostrar en sådan rädsla?
I Power has a fragrance visar Einarsson att svaret inte är entydigt utan här ryms flera lager av betydelser. Till att börja med i de enskilda verken. Ta till exempel Utan titel (Matplatskluster) som är en kopia av två matsalsbord av den typ som finns i amerikanska fängelser. Allt som skulle kunna användas till att skada sig själv eller någon annan med är borttaget. Hörnen är avsågade, stolarna fastgjutna i bordet, inga lösa delar som kan ryckas upp och användas som tillhyggen finns kvar. Samtidigt som borden reducerats till en enda funktion – matplats – har de också blivit ett slags kontrollredskap.
Men rädslan återfinns även i kombinationen av verk i utställningen. Några av dem kan vi avläsa, andra inte. Vetskapen om att varje enskilt verk ursprungligen är ett lånat tecken i kombination med att vi inte kan avkoda allt bidrar till att skapa en osäkerhet. Är den betydelse vi får fram verkligen den rätta?
Einarsson stannar inte vid verkens betydelse, utan en viktig del av utställningen är användningen av utställningsrummet. Samtidigt som han använder det vita klassiska utställningsrummet på ett sätt som de flesta sannolikt är vana vid att det används, målningar hänger bredvid varandra på väggen och skulpturer står på golvet, kan ett verk plötsligt lura i ett bortglömt hörn av lokalen. Placeringen av Organisera eller svälj är exempel på det.
Och inför Batongövning 1-9, nio bilder av poliser tryckta på drygt två meter höga plywoodskivor som står lutade mot väggen i tre rader med tre skivor i varje rad inser man snabbt att man inte har en chans. Skulle man lyckas övermanna en polis, står där ytterligare två bakom. Einarsson använder den klassiska vita kuben till att skapa en bedräglig trygghet. På så sätt blir även utställningsrummet till ett tecken han lånar och sätter i ett nytt sammanhang.
Power has a fragrance vittnar om ett genomtänkt konstnärskap som på ett skickligt sätt rör sig mellan betydelsenivåer där det väsentliga inte är att avkoda alla tecken enligt dess ursprungliga betydelse. Snarare är det vetskapen om att veta att vi inte vet som är det avgörande. Att låna och förflytta en bild innebär alltså att osäkra dess betydelse, och i förlängningen även vår världsuppfattning.
