Det vilar något hudlöst över ett rum där den konstnärliga processen går att ana sig till i upphittade föremål, spridda anteckningar och ofärdiga verk.

Le Corbusier som sparade på vackra krabbskal och fossiler liknade den egna målarateljén vid ett hemligt laboratorium, en tanke som Moderna museet plockat upp i sin utställning med den schweizisk-franske konstnären och arkitekten.

Fotoböcker på temat ”Konstnären i sin ateljé” är en genre som inte visar några tecken på avmattning. Bilderna har ofta spelat en avgörande roll i marknadsföringen av en konstnär. Miljöerna brukar vara klädsamt tillrättalagda, men ibland framställs arbetsrummet också på ett råare och mer osminkat sätt.

Jag tänker på den gastkramande fotodokumentationen av Francis Bacons otämjda ateljé i London. För några år sedan gavs det också ut en bok med fotografiska porträtt av Giacometti i ateljéskrubben i Montparnasse. I det tjugo kvadratmeter lilla arbetsrummet var det svårt att gömma sig för världen. Ur kaoset växte storverk fram, men många mediokra utkast hamnade också i en lätt röra på sängen.

I sexton år har Richard G Carlsson verkat i sin egen ateljébubbla i en före detta telecentral i Norra Ängby. Sedan 1990-talets mitt har vi kunnat följa hans utveckling i flera utställningar på Galleri Engström, vars verksamhet upphörde 2006.

Carlssons måleri har pendlat mellan ett abstrakt förhållningssätt och stillsamma studier i gråtoner av den egna ateljén. På ett mästerligt sätt arbetar han med olika ljuskällor i sina oljemålningar. Det händer att solkatter trollas fram på väggar och dagsljuset löser på ett mjukt sätt upp föremål i rummet.

Det är logiskt att han i sin fortsatta berättelse riktar blicken utanför det egna rummet, in i andra konstnärers ateljéer. I ett tjugotal flödande laveringar i svart tusch har han målat av berömda kollegors arbetsrum. Svärtan skapar dramatik, men också en gemensam stil som bryter av mot de blåtonade målningarna av den egna ateljén som punktvis dyker upp i utställningen.

Många ateljéer har förvandlats till museer, men Richard G Carlsson vallfärdar inte dit för att genomföra sitt projekt. Han nöjer sig med fotografiska förlagor i böcker och på internet. Det handlar inte om att återge alla föremål utan om att fånga en atmosfär – platsens själ – och som konstnär tillåter han sig en viss rörelsefrihet. Han skyr petigheten i den fotografiska realismen och likt en historieförfalskare från den gamla Sovjettiden rensar han bort störande element i bilden. I det här fallet handlar det framför allt om konstnären. Det uppstår följaktligen ett hål i målningen som han måste fylla.

Ofta finns inga gemensamma nämnare mellan konstnärerna och tidsglappet blir ibland stort. Från romantikern Caspar David Friedrichs sobra ateljé med vinkelhake, linjal och palett slås en bro över till modernisten Jackson Pollock där ljuset silar in mellan enkla plankor i ateljén. På golvet står färghinkarna slarvigt uppställda och duken ligger färdig för attack. Med ett mer antytt än definierat måleri förmedlar Richard G Carlsson Pollocks temperament och hämningslösa konstnärskap.

I galleriet är målningen av outsidern Henry Dargers kaotiskt myllrande ateljé placerad intill laveringen med Agnes Martins asketiskt avskalade arbetsrum där en vit reflex kongenialt dansat in på golvet.

Hon är för övrigt den enda kvinnliga konstnären i en utställning som hade varit mer i tiden om en glipa också öppnats mot andra bildtraditioner än den västerländska.