Det är svårt att veta var man ska börja titta i Lisa D Manners målningar, för att få struktur i myllret av mönster. Byggnader blandas med torn, staket och allehanda objekt som gardiner, sängar och kristallkronor.

Manner visar två stora målningar som domineras av en djup svart färg och upplösta ytor där lösryckta delar från byggnader och interiörer är lagda vid sidan om varandra, som om konstnären målat av ett kollage av urklippta bilder. Hon visar också en serie mindre målningar som har både en tydligare berättelse och mer färg.

I alla verken suddas gränsen ut mellan utomhus och inomhus. Nästan som om allt vore samtidigt och konstnären berättar både om ytan i tillvaron och det hudlösa, men utan att egentligen avslöja något alls.

Manners svarta färg och tunna penselföring, oscillerandet mellan ute och inne, dröm och verklighet verkar vara något som ligger i tiden. Det dystopiska förstärks av det svarta och de uppbrutna bildplanen, samtidigt är målningarna skirt vackra med de spindeltunna penseldragen.

Att se på Manners målningar är också lite av déjà vu – både stilistiskt och motiviskt. Men mer än att upprepa andras arbeten, medvetet eller omedvetet, speglar hennes målningar någon slags tidsanda där det svarta står sida vid sida med något drömskt.

Manners måleri är inte nytt men det är bra, suget i det svarta och kraften i det vita övertygar. Inte minst vågar man tro på den värld hon målar.