Pushwagner, Soft city, 1969-1975, teckning.
Göteborgs internationella konstbiennal går in på sin femte upplaga. I år är den mer ambitiös än någonsin med fler utställningsrum och flera tunga internationella namn. Generellt sett håller årets biennal en hög nivå utifrån videokonstens, installationernas och den idébaserade konstens parametrar, men det är också en bitvis krävande utställning med verk vars innehåll bokstavligen måste dras ut.
Konst behöver inte vara vare sig enkel eller lätt att förstå, men det bör finnas ett tilltal som fångar betraktarens intresse. Candice Breitz John Lennon-porträtt Working class hero lyckas väl med sin visuella kraft liksom Pushwagner med verket Soft city från 1975. Det består av 269 tuschteckningar i följd som läses till en tecknad bildnovell om monotoni och alienation i ett modernt samhälle.
Susan Hiller som hör till veteranerna lockar inte på samma sätt med visuella medel, men däremot med konceptuella grepp. Med sin avskalade men distinkta form förmedlar verket mer tänkvärt innehåll än många av de andra. Hiller utgår från ett arkiv med inspelade röster av hotade eller utdöda språk. Sydsamiskan finns med och många andra språk som dessutom ges en grafisk tonkurva likt ett EKG på papper.
Arkivet och dokumentationen som ett led i en konstnärlig process är viktiga ingredienser även för konstnärer som Kutlug Ataman och Jörgen Svensson. Den senare närmar sig det självrefererande och obegripliga verket genom att helt lyssna inåt mot den konstnärliga processen. Kanske är det nödvändigt.
Trots att utställningen vill ge så mycket innehåll till livs är det snarare sättet att dokumentera och gestalta som är i fokus, inte själva berättelsen. Årets konstbiennal satsar också stort på konstpedagogik. Ett studiematerial, Samtidskonst och lärande, författat av Ann-Sofie Roxhage och Elenor Noble har getts ut. Fullt av hurtiga utropstecken och med en retorik som överträffar 70-talets kulturutredningar hävdar det konstens positiva funktion för individ och samhälle.
Där Prado och Pousette uttrycker sig mer snirkligt om sitt ärende talar handledningen klarspråk: ”När du besöker konstbiennalen kan du använda detta material för att reflektera kring och arbeta vidare med frågeställningar som rör historia, politik, migration, religion, språk, kultur, etik, moral och identitet.” Med andra ord den sociala kritikens vanliga diskurser. Författarna har dock godheten att tillägga att det i konstupplevelsen även finns utrymme för egna tolkningar.
I Samtidskonst och lärande presenteras helt oförblommerat en instrumentell konstsyn som bekräftar att samtidskonsten med den sociala kritiken gått in i en återvändsgränd. Den mer lustfyllda estetiska erfarenheten och reflexionen (som inte skall sammanblandas med ett filosofiskt skönhetsbegrepp) har helt kommit att ersättas av ett arbete med att sätta sig in i och förstå olika diskurser och konstnärliga metoder. Därför anses en handledning och lathund med tolkningsperspektiven i kortversion nödvändig.
I och med detta har vi kommit ljusår från Carlo Derkerts konstpedagogik på Moderna museet. Så fort konsten nyttiggörs och blir ett samhällspolitiskt redskap försvinner lusten och glädjen. Efter den här biennalen kommer konstnärer inte att vilja ägna sig åt social kritik något mer.
