Ida Ekblad har sina rötter i den norska graffitimiljön, vilket kan vara svårt att förstå när man ser utställningen på Bonniers konsthall. Snarare än taggar, klotter och tunga budskap dyker det upp referenser till 1900-talets konsthistoria.

Skrotskulpturerna, kompositionerna i betong och det pulserande måleriet där vita ytor spricker upp på konsthallens glasfasad utgör en sprakande cocktail av Kandinsky, Picasso, César, Poliakoff och Cobragruppen.

Bonniers ambition är att introducera och stödja unga konstnärskap i vardande –ett komplicerat men angeläget uppdrag. Denna gång handlar det om en presentation av en internationellt verksam norsk konstnär som aldrig tidigare visats i Sverige.

Som så många gånger tidigare har Bonniers löst problemet med konsthallens stora glasytor på ett snillrikt sätt. Ida Ekblads vidsträckta målning i konsthallens förskepp på fönsterväggen ut mot Torsgatan blir både galleri- och gatukonst. De starka färgerna kränger och vibrerar och människorna som passerar på gatan sugs ohjälpligt in i den vita kuben.

Ida Ekblad har under sommaren sökt sig till skrotupplag i Stockholmstrakten där hon ur containrar vaskat fram fragment till sina skulpturer. Fula pc-grå datorer och mobiltelefoner har ratats till förmån för tillplattade cymbaler, skimrande koppartråd, armerings järn och korrugerad plåt. Fynden förmedlar inte en brännande bild av vår egen hightechtid utan präglas snarare av konstnärens estetiska preferenser.

Som gåtfulla museiföremål flyter skrotdelarna omkring på blå- eller rödfärgad betongmassa. Varje ingjutet fragment har sitt eget luftrum – som om konstnären till varje pris ville skona betraktaren från friktion och oroande sammanstötningar. Trots försäkringar om spontana gester och ett känslodrivet anslag kännetecknas också de fristående och stilsäkra skrotskulpturerna av behärskning och balans.

Ida Ekblad har arbetat på ett mer spännande tematiskt sätt i tidigare verk. I papier maché-skulpturer har hon utforskat National Geographics inställning till världens ursprungsbefolkningar. Mot den bakgrunden framstår utställningen på Bonniers som onödigt tandlös och det blir för stark slagsida åt det dekorativa. Det är en typ av konst vi känner igen från en del offentliga miljöer, men det blir aldrig tillräckligt vilt eller problematiserande för att övertyga i en konsthall med spjutspetsambition.

Ett annat temperament och förhållande till tiden uppvisar Iréne Vestman som i Konstakademiens stora salar suddat ut gränsen mellan det byggda och skulpterade. Verket I–XXVII är precis så högt att hon kan ställa sig inuti med armarna rakt upp utan att slå i taket.

I arton år har hon arbetat med detta lika återhållna som komplicerade bygge. Skulpturens fina linjespel vittnar om tyngd, om hur de 27 tunga blocken fogats i varandra. Titeln ger en ingång till konstnärens förhållande till alfabetet. De två sista bokstäverna har av någon anledning inte räknats in. Mystiken tätnar som i ett prosastycke av Samuel Beckett, en författare som citeras i katalogen och som följt konstnären genom livet.