Störta konstpatriarkatet! Bort med överrepresentationen av män inom konstvärlden, på såväl chefsposter som inom museer och konsthallars utställningsverksamhet. Det uppmanar föreningen JA!. bestående av konstnärerna Malin Arnell, Johanna Gustafsson, Line S Karlström och Fia-Stina Sandlund.
Den nystartade föreningen driver sin aktion som en del av utställningen Konstfeminism som börjar sin turné i Helsingborg innan den vandrar vidare till Stockholm, Hudiksvall och Göteborg.

Utställningen inriktar sig på feministiska strategier och effekter inom konsten från 1970-talet fram till i dag. Den ligger i tiden och är politisk korrekt, men samtidigt som föreningen JA! med all rätt utmanar rådande maktordning, lär Konstfeminism inte bli något mer än en nostalgisk odyssé genom den feministiska konsthistorien. Trots att den innehåller flera starka verk som berör, är den som helhet en typisk institutionsutställning, lågmäld och oprovocerande.
Konstnärslistan är lång med över hundra personer representerade, de allra flesta kvinnor men också ett fåtal män. Med så många verk från skilda epoker, med olika motiv och uttryck, finns det risk att allt smälter ihop till en enda oformlig massa.
Man har däremot lyckats med intentionen att visa de feministiska strategierna och effekterna i konsten. De tydliggörs genom att verken sorterats in i teman som aktivism, sexism, makt, flickaktighet och queer, vilka avgränsas fysiskt av skilda rum.
I aktionsrummet visas kvällstidningarnas löpsedlar på Joanna Rytels och Fia-Stina Sandlunds, av många hyllade, tv-kupp mot Fröken Sverige-tävlingen 2001. De lyfter upp banderollen med texten ”Gubbslem” i de direktsändande tv-kamerorna. Trots att de bara är i rutan i några sekunder så ger aktionen eko i hela landet.
En av flera metoder inom den feministiska konsten är att återerövra blicken och göra kvinnan till aktivt subjekt i stället för objekt. Det mest radikala exemplet på det är Gisela Schinks fotoserie Oh it‘s a beaver! med en kvinna som smeker sitt könsorgan och utsöndrar så mycket kroppsvätska att det vänder sig i magen.

En annan metod är skildringen av hem och familj. Den är sällan sockersöt, som Anna Sjödahls Vår i Hallonbergen (1972), en parafras på Edvard Munchs Skriet där den ångestfyllda varelsen kan tolkas som en ensamstående mor i en av miljonprogrammets lägenheter. Genom sitt träffsäkra känslouttryck och med en miljö som de flesta känner igen står sig bilden lika stark i dag.
Vissa feministiska verk som orsakade ramaskri när de kom på 60- och 70-talet, har dock med åren förlorat sin skärpa och i stället blivit en symbol för tidens pionjäranda. Monica Sjöös God giving birth från 1968, föreställande Gud som naken kvinna som bredbent föder ett barn över jordklotet, uppfattades av vissa som hädelse. Då var det nära att den drogs inför domstol, nu orsakar den knappt en ögonbrynshöjning. I dag kan man i stället beundra den för det spännande formspråket med stilgrepp från bland annat mexikanskt muralmåleri.

Det är verkligen glädjande att en så omfattande del av den feministiska konsthistorien lyfts fram och dokumenteras och som konsthistorisk presentation fungerar utställningen alldeles utmärkt. Den påkostade katalogen som väger lika mycket som ett par tegelstenar, fokuserar i en mängd intressanta artiklar på konstfeminism i ett såväl svenskt som internationellt sammanhang.
Samtidigt är det beklagligt att det krävs en särskild utställning för att kvinnliga konstnärer ska få utrymme. I stället borde konstinstitutioner runt om i landet ta till sig JA!:s åsikter och på allvar ta itu med överrepresentationen av manliga konstnärers verk i utställningsverksamheten. Likaså borde man öppna för en diskussion om den stora dominansen av män på chefsposter.
Nu finns det i stället risk att Konstfeminism bara blir ett spel för gallerierna, något som ser bra ut på ytan men som inte förändrar något i grunden.