Det finns konst som engagerar sig i samhällsfrågor, gör politiska ställningstaganden och skapar en opinion i miljödebatter. Det finns också konst som inte gör det. Båda sorterna behövs.
Provokationen i Peter Fries måleri ligger i den fullkomliga frånvaron av all dramatik. Mer än så! I frånvaron av all handling. Söker man spänning, fart och häftiga uttryck är Galleri Lars Bohman inte rätt ställe just nu. Portarna till melankoliska rum står däremot på vid gavel.
Galleriet, som firar 30 år, har just öppnat i nya, stora lokaler, övertagna efter Jarla Partilager. Utställningsytan är imponerande. I stället för i den vita kuben träder vi in i salar som med sina suggestivt mörkgråa interiörer påminner om ett mindre museum.
Det känns också smått otidsenligt att plötsligt omges av blomsterstilleben i olja, daterade 2011. Bastanta, gamla ramar, ibland utsirade och förgyllda, ibland monokromt svarta, fjättrar motiven vid väggarna. Rosor, liljor, tulpaner och hyacinter. Enskilda eller arrangerade i buketter. Färgtonerna är övervägande mörka. De ljusare skalorna utgör ett fåtal undantag. Konturerna löses upp till förmån för antydningar. Imitation och dekoration följer varandra.
Det är märkligt med blommor. Vi både sörjer och firar med dem. Vi kan uttrycka oss med dem när orden känns otillräckliga eller obekväma. De är ständigt närvarande i våra liv. I konsten fick de representera allt från det mest banala till det mest monumentala. Det är också där mellan ytterligheterna som Peter Fries nyaste målningar rör sig. Motiven sägs vara kopplade till minnen.
Frie har gjort sig känd för sina vidsträckta, ljusdränkta landskapsvyer. Hans drömska scenerier har inte varit naturens spegel utan själens. Har man sett några stycken av dem börjar de långsamt flyta in i varandra. Omtagningen som estetiskt grepp gäller även när Frie tar sig an nästa stora klassiska genre – blomsterstilleben.
Trots att växterna förändras är det samma tidlösa rum, samma öronbedövande tystnad som avbildas. Enformigheten expanderar till ett ledmotiv. Här råder ett slags letargisk konsekvens, en obönhörlig, vemodig monotoni som antingen förtrollar eller irriterar.
Fries konst vänder sig aldrig utåt. Den sluter sig och försöker locka betraktaren in i sitt inre rum. Det är kanske inte så överraskande att i tider av återkommande börskrascher, finanskriser och terrorhot finns det ett behov av en eskapism som ibland låter oss att rikta blicken mot något annat än världskatastrofer. Ett vissnande kronblad berättar ibland tillräckligt om en oåterkallelig förlust.
