Den dansk-norska konstnärsduon Michael Elmgreen & Ingar Dragset får med sin precisa utställningsidé Samlarna världens uppmärksamhet att riktas mot Norden. Att slå ihop den nordiska paviljongen (Sverige, Finland och Norge) med den danska visade sig vara ett lyckokast och borde bli modellen också framöver. Det enda beklagliga är att Island hamnat utanför den nordiska klubben i Venedig.

Den berättelse som rullas upp i den klurigt kurerade dubbelutställningen kretsar kring samlaren , en maktfaktor i konstvärlden men också en gåtfull spelare som med noggrant utvalda konstobjekt upprättar en nimbus kring sin person.

Tanken går till François Pinault med sitt imperium av företag i lyxbranschen. Samtidigt med Venedigbiennalens öppning invigde han påpassligt och under stort medieuppbåd sitt privata museum Punta della Dogana vid Canal Grandes inlopp.

Elmgreen & Dragsets styrka ligger i deras förmåga att tackla komplicerade frågor med en avväpnande humor. På väg in i Danmarks gula tegelpaviljong möter ett braskande plakat med budskapet ”Till salu”. En guide intar rollen som excentrisk fastighetsmäklare och gör klart att ägarna flytt fältet och hoppas på en snabb försäljning. Den deliriska husvisning som följer blottar en samlarmani som fått en fåtölj att kapsejsa och ett bord och tallrikar att krackelera.

Det teatrala greppet återkommer utanför den nordiska paviljongen där en medelålders man – en konstsamlare med homoerotiska böjelser – ligger livlös i sin swimmingpool. Kanske löpte han amok när han inte fann den sanna bilden av sig själv bland eleganta designmöbler och konstverk laddade med erotik och ensamhet. Eller utlöstes självmordet av finanskrisen eller en tragisk kärlekshistoria?

I samma stund som Elmgreen & Dragset förstärker nationalismen och den nordiska tanken bryts den också upp. Av de drygt tjugo internationella konstnärerna i de danska och nordiska paviljongerna hör bara några få hemma i Norden. Från Sverige deltar Klara Lidén och Martin Jacobson.

Finska Laura Horellis medverkan vittnar om konstvärldens vilja till försoning. För fyra år sedan bojkottade hon den nordiska paviljongen efter storebrorsfasoner och en serie besynnerliga kompromissförslag från Sverige. I år upptar hennes installation ett helt rum.

Även Tyskland har upplevt den nationella tvångströjan som en begränsning och den tyska paviljongens magistrala salar upplåts åt en engelsman: Liam Gillick. I likhet med den tyska konstnären Hans Haacke provoceras Gillick av paviljongens fascistoida arkitektur, men hans intervention är mer finstilt.

Gillick går inte som Haacke 1993 loss på paviljongens marmorgolv och skulle aldrig komma på tanken att döpa byggnaden till Germania. Han fyller i stället rummet med oändliga köksmoduler à la Clay Ketter för att neutralisera byggnadens ideologiska övertoner. Men det går också att se hans besatta modulbyggande som en lightversion av den totalitära strukturen.

De 77 länder som deltar på Venedigbiennalen löser finansieringsfrågan på vitt skilda sätt. Den nordiska modellen med offentliga medel som grundstomme framstår som exotisk i förhållande till andra länders uppbåd av tunga privata sponsorer. Klädföretaget Hugo Boss finansierar till exempel lejonparten av den tyska paviljongen medan den ryske oligarken Mikhail Prokhorov i sista stund förbarmade sig över Rysslands medverkan.

I spetsen för hans stiftelse Mikhail Prokhorov Foundation står systern, publicisten och bokförläggaren Irina Prokhorova, som vid sidan av sitt engagemang för samtidskonst initierar kultursatsningar i Sibirien och Uralbergen. Hon har också gett ut historikern Peter Englunds bok Poltava i rysk översättning.

Men den ryska paviljongen är en besvikelse med sitt mischmasch av disparata visuella uttryck. Varken Pavel Peppersteins lågmälda akvareller eller tjetjenen Alexej Kallimas multimediainstallation kommer till sin rätt i en utställning som domineras av ett outhärdligt skräckkabinett signerat Gosja Ostretsov.

Ryssland hade vunnit på att upplåta hela paviljongen till Kallima, som med sina monumentala fresker och målade dukar är en av få konstnärer i Ryssland som utan pekpinnar närmat sig den nedtystade Tjetjenienfrågan. På biennalen deltar han dock med en betydligt mindre angelägen multimediainstallation som kretsar kring laddade känsloutspel på en packad fotbollsläktare. I verket har Kallima stuckit in namnet på Tjetjeniens framgångsrika fotbollslag Terek, som trots förödande krig avancerat till division ett i ryska ligan.

Vid sidan av de nationella paviljongerna i Giardini och i palats och kyrkor på stan utgör Daniel Birnbaums internationella utställning Making Worlds huvudattraktionen. På ett befriande sätt träder han tillbaka och låter konstverken tala utan teoretiska raster eller didaktiska påståenden.

Någon gång blir krockarna mellan verken väl explosiva, som i fallet med Jan Håfströms krävande och associativa vägginstallation Den eviga återkomsten och kamerunske Pascale Marthine Tayous multimediainstallation strax intill med pålar, videor och voodoodockor. I några rum har iscensättningen också blivit för illustrativ. Italienska Grazia Toderis videor med stjärnfall över nattliga städer borde inte ha placerats vägg i vägg med kinesiske Chu Yuns mörklagda rum med blinkande köksapparater.

Men som helhet fångar Birnbaum in dagens konstnärliga energier mot bakgrund av de senaste femtio årens skapande.

Jag tänker på Nathalie Djurbergs hotfulla maktspel gestaltat i en rumsinstallation med leranimationer och en förvuxen paradisträdgård. Rättvist men i hård konkurrens fick hon ta emot en silverlejon i klassen mest lovande unga konstnär. Ett mer lågmält språk talar brasilianska Lygia Pape med en eterisk konstruktion bestående av guldtrådar i en mörklagt sal. Den expressiva japanska Gutairörelsen hyllas med en egen avdelning.

Givetvis blir det spretigt när olika generationer, kulturer och olika temperament griper in i varandra, men det är också Venedigbiennalens särmärke och styrka. Samtidigt som Michelangelo Pistoletto krossar sina dekadenta speglar med guldramar i en våldsam performance under öppningsdagarnabreder arkitekturteoretikern Yona Friedman trosvisstut sin mobila och luftburna stad i kartong ovanför biennalbesökarna en bit därifrån. I det ständigt översvämningshotade Venedig blir Friedmans poetiska utopi en tröst och ett hopp om räddning.