Knappt två sekunder sägs det att vi ägnar en målning på en utställning. Sedan landar blicken på informationstexten på väggen.

I ett tredje och sista moment låter vi återigen blicken svepa över målningen för att förvissa oss om att det finns täckning för det vi just läst. Flera års arbete kan ligga bakom en målning eller en skulptur, men i en utställning är det inte konstnären som för talan. Det är betraktaren som bestämmer verkets ”längd”.

När det gäller rörlig bild är förhållandet omvänt. Här dikterar konstnären verkets utsträckning i tiden och det naturliga blir att vi också ser filmen i sin helhet.

Men på konstbiennaler med video och film upplever de flesta besökare bara fragment. Också härdade konstproffs kapitulerar inför ett ointagligt utbud och nöjer sig med lösryckta stycken. Det krävs veckor för att beta sig igenom en större biennal, men få har möjlighet att stanna längre än ett par, tre dagar.

Tidsfaktorn är ett dilemma och jag hade gärna sett att detta blivit utgångspunkt för något av de fördjupande samtal om rörlig bildkonst som arrangeras av Moderna museet och Bonniers konsthall. Programmen görs i anslutning till två av vårens stora utställningar: Eija-Liisa Ahtilas vardagssurrealistiska filminstallationer på Moderna samt Resan till månen på Bonniers – en lika charmig som spretig utställning om bildkonstens sekellånga kärleksförhållande till film. På Bonniers finns allt upptänkligt i filmväg samlat utan att det går att få grepp om det totala.

Filmhistoriska klassiker som Charlie Chaplins Bakom kulisserna, Dziga Vertovs Mannen med filmkameran och Georges Méliès Resan till månen bildar tillsammans med verk av tio internationellt verksamma konstnärer en avslappnad kakofonisk mix.

Det mest fängslande verket är brittiska Lindsay Seers (född 1966) kvasidokumentära film om hur hon efter en traumatisk insikt förvandlar sig till en kamera. Den förbryllande filmen visas i en modell av Thomas Edisons kinematografiska studio Black Maria från 1893. En historia kan filtreras på tusen sätt och misstron mot begrepp som minne och tid har Lindsay Seers gemensamt med flera konstnärer i sin generation.

Också italienska Rosa Barbas (född 1972) rasslande filmremsor som slirar runt på en upplyst skiva blir en kärleksförklaring till en epok som gått i graven.

Det finns en outtalad idé om att konstproffs övar upp en särskild känslighet, en förmåga att som ingen annan ta till sig fragment av en film. Men det är ett pars-pro-toto-resonemang som inte håller vägen ut. Mer än en gång har jag hamnat i parodiska diskussioner på biennaler. Man tror sig tala om olika verk när det i själva verket rör sig om samma film. Allt blir en fråga om i vilket skede man dykt in i filmen.

Den som går på bio eller teater vet på förhand hur lång tid de ska avsätta. Utställningar skulle på motsvarande sätt kunna förses med en tidslapp så att besökaren kan planera sitt besök. Dags också för konstnärer att sätta ner foten och kräva en högre dos närvaro av publiken.

Trött på den odisciplinerade konstpubliken visar brittiske Steve McQueen numer sina filmer i en biosalong där vakter hindrar folk från att släntra in efter filmens början. Inte heller iranska Shirin Neshat tampas med publik som dryper av. Men så skapar hon nerv genom att flörta med spelfilmens dramaturgi. Ingen av dessa två konstnärer medverkar i utställningen, men pekar ut olika förhållningssätt till rörlig bild.

På Bonniers får varje verk sitt distinkta rum och slipper tävla mot varandra i stora röriga salar. Att plocka in musikvideoregissören Andreas Nilsson – känd för sitt samarbete med electropopbandet The Knife – som scenograf visade sig vara ett lyckokast.