En svag lukt av koinälvor ligger i luften. När SvD kommer till Naturhistoriska riksmuseet håller de tolv konstnärerna i utställningen Changing matters på att iordningställa sina verk. Papperstussar och sopsäckar ligger utspridda över golvet. I ett hörn tittar Jon Brunberg på sin videoprojektion 19 years, medan finska Tuula Närhinen placerar ut plastskulpturer ovanpå de akvarier där de snart ska flyta omkring.

Utställningen är en del av konferensen Resilience 2008 som inleds i Stockholm på måndag. Forskare, politiker och näringslivsrepresentanter från hela världen ska under fyra dagar diskutera ekologi och samhällsutveckling ur ett ”resiliensperspektiv”. I samband med det har Naturhistoriska och Mejan Labs på Konsthögskolan bjudit in konstnärer för att utforska fenomenet resiliens.

Men vänta nu. Resiliens? Är det bara jag som inte vad det betyder?

Nationalencyklopedin säger att resiliens är ”ett ekosystems förmåga att återhämta sig efter en störning”. Det som kallas resiliensperspektivet innebär därmed att det begreppet tas från biologin och förs in i politik och ekonomi. Lite förenklat: att kartlägga hur miljön påverkas av allt vi gör, och hur vi kan väga in det i de beslut vi tar.

–Ekonomisk tillväxt påverkar ekosystemen, och man tar ingen hänsyn till hur de påverkas långsiktigt. Ekosystemens tjänster uppfattas som gratis. Vad resiliensforskningen kan göra är att sätta prislappar på resurserna, och när man gör det blir man försiktigare med dem, säger Stellan Forsberg, pressansvarig för Resilience 2008.

Konstnärerna på Naturhistoriska skildrar detta genom vitt skilda uttryck och former. Teemu Mäkis porträttfotografier fokuserar på inre förändring, och visar bland annat konstnären själv utklädd till GeorgeW Bush. Jon Brunbergs videoprojektion kartlägger jordens alla folkuppror sedan 1989. Tuula Närhinen tar med installationen Frutti di Mare sin utgångspunkt i de enorma ansamlingar av plastskräp som hittats flytande runt i haven.

–Jag har samlat in plastbitar när jag vandrat på stränderna i Helsingfors och satt ihop dem till nya flytande skulpturer. På sätt och vis tänker jag mig att de påminner om marina organismer, säger hon.

Naturen, och människans ingrepp på den, är återkommande teman i hennes konstnärskap. I projektet Mermaid Tears byggde hon ett ”pärlhalsband” av plastgranulat som förorenar haven. Hon har också konstruerat små kameror som ska visa världen ur olika djurs perspektiv. Men även om hennes plastskulpturer är en kommentar till nedskräpningen hoppas Tuula Närhinen att de också har en annan dimension.

–Visst är de här plastbitarna skräp, men samtidigt ett slags strandfynd. Jag ser stranden som en plats för fantasin, där männi­skor går och samlar in snäckskal och musslor. Varför då inte samla in vår tids material?

Ungefär likadant, fast tvärtom, tänker den välkända svenska konstnären Gunilla Bandolin kring sitt och Sverker Sörlins bidrag till utställningen. Där Tuula Närhinen skapar havsskatter i moderna material tar de ett samtida element - ”sossecontainern” Volvo 760 - och klär det i djurtarmar. Inspirationen kommer från inuitkulturen.

–Inuiterna är väldigt resurs­effektiva. De använder alla delar av de sälar de fångar, bland annat används tarmarna till att göra kläder. Det är ett perfekt material för det livet man lever där. Det är vindtätt, vattentätt och väger nästan ingenting, säger Gunilla Bandolin.

Ur en hink med vatten plockar hon upp de tvättade kotarmarna – sältarmar var omöjligt att få tag på – och fäster dem utanpå plastbilen i naturlig storlek. Genom att låta inuiternas material möta teknologins sfär vill paret visa hur dåligt vi använder våra resurser idag.

–Vi försöker påminna om att det är omöjligt att ha sådan här teknologi om vi vill vara resilienta, säger Gunilla Bandolin.

Där kom det igen, det knepiga ordet. Och trots förklaringarna känns det fortfarande inte som att jag riktigt förstår vad resiliens är. En tröst är att inte heller konstnärerna tycks göra det.

–För mig är ordet fortfarande lite oklart. Jag tänker mig det som en häftig förändring som uppstår, säger Jon Brunberg tvekande.

Tuula Närhinen är lika osäker:

–I utställningen har jag tänkt att resiliens representerar ett annorlunda sätt att tänka. Men jag kan inte säga att jag var bekant med begreppet tidigare. Jag fick slå upp det i ordboken.