Det har sagts mycket om Carl Wilhelmsons färger, och inte utan anledning. Den dansande paletten där den vita duken får lysa igenom trollbinder – ingen reproduktion i världen kan göra de här målningarna rättvisa.

Men Wilhelmson har makt över mer än sin färgteknik och han har också gjort sig berömd för sina känsliga skildringar från sin hembygd Fiskebäckskil i Bohuslän. Vi tycker oss kunna avläsa både hur människorna såg ut, var klädda och uppförde sig, liksom hur livet fortskred i det avlägsna och utsatta kustsamhället.

Den rikt illustrerade katalogen berättar om Wilhelmsons redan så välkända liv. Det är en solskenshistoria som börjar med uppväxten i fattigdom efter att faderns skepp förlist. En ovanlig talang för honom från illustratör till Salongen i Paris för att hemma i Sverige bli en uppskattad konstnär. Men annat uppmärksammas också, till exempel att Wilhelmson var en uppskattad lärare och pedagog, med könskvotering innan termen uppfanns såg han till att ha lika många kvinnliga studenter i sin ateljé som manliga.

Om Wilhelmsons liv framställs som en solskenshistoria är det allt annat än glädje som förmedlas i målningarna. Inte ett enda leende skymtas i de dryga 80 verken som Waldemarsudde visar. Till och med firandet i målningen Midsommar blir en dyster affär hos människor kuvade av både klimatet och den dominerande schaurtauanismen.

Det talas ofta om den gemenskap som skildras i Wilhelmsons målningar, men jag ser ensamheten, individernas inåtriktning. I roddbåten, en mor och ett barn, fem kvinnliga elever, vid brunnen, på berget, aldrig möter vi modellernas ögon. Figurerna är stillsamt avskilda i sin samvaro och blickarnas riktning är lika mycket bärare av berättelsen som den övriga scenografin; kläderna, naturen och de karakteristiska husen.

Dessa isolerade och gravallvarliga människor uppfattas ändå som kärleksfullt skildrade. Wilhelmsons grepp är i det närmaste genialt när människorna med fårade ansikten och slokande axlar omges av ett flödande ljus. De röda klipporna glöder och havet ligger blankt. Stormarna, vinterklimatet och kylan lyser med sin frånvaro.

I bild efter bild ser vi idealiserad sommar så som den bara kan existera i våra allra bästa barndomsminnen. Aldrig sviker vädret – till och med när den trötta, åldrande kvinnan i Resignation uppgivet håller sitt handarbete i knäet leker solen utanför gardinerna. Det är det kontrasterande ljuset, den otroliga färgskalan och de nästan parodiskt inbundna människorna som gör dessa målningar till något långt mer komplext än folklivsskildringar.

Det har sagts om Wilhelmson att han målade sin hembygds människor och han målade i dem sig själv. Det ligger nära till hands att läsa kontrasterna mellan den yttre solen och människornas slutenhet som ett porträtt av den allvarsamme, finstämde, av livet hårt präglade men människoälskande konstnären själv.