Ford Madox Brown, Den sista glimten av England, 1864-66. Akvarell 35,6x33 cm.
De prerafaelitiska konstnärerna var avantgardet inom den engelska konsten under andra halvan av 1800-talet. Som alla avantgarden kännetecknades de av ideal, kritik av föregångare och dolda innebörder i sin konst – dolda delvis för dem själva men inte nödvändigtvis för eftervärlden. Lika måleriskt övertydliga som deras verk är, lika fyllda av det outsagda är de.
När konstriktningen uppstod som The Prerafaelite Brotherhood 1848, ett mansförbund av sju konstnärer som till en början signerade sina verk kollektivt med PRB kort och gott, var det som moralisk och konstnärlig upprustning i ett kulturklimat som dessa unga män uppfattade som flackt och lättsinnigt. Som när kubisterna sökte sig till afrikanska masker, hittade prerafaeliterna sin inspiration i 1400-talets florentinska måleri. Skärpa i linjer och färger, detaljrikedom och intimitet i motiven skulle ersätta 1700- och det tidiga 1800-talets sublima konst, den som arbetade med grandiosa motiv, skräckinjagande effekter, luftig myt och ljusdunkel.
Prerafaeliterna ville i stället skildra det vardagsnära, barndomen, familjelivet, men också samhällets bortträngda sidor: prostitution, omänskligt arbete, svält. Ford Madox Browns målning Sista glimten av England med sin empatiska skildring av en bitter emigrantfamilj visar riktningens sociala patos. Vi möter ett England som konstnärligt tidigare bara hade funnits i Dickens romaner och Blakes vid den här tiden okända dikter.
Browns lilla runda målning är en motbild till Michelangelos Den heliga familjen i Uffizierna – och som sådan en anklagelse mot ett England som stöter ut sina bästa. Man kan se den på Nationalmuseums stora prerafaelitutställning tillsammans med flera andra nyckelverk.
Utställningen är enastående rik; Sverige har väntat på en helgjuten presentation av denna konstriktning, som länge uppfattades som kuriös och insulär i relation till kontinentala avantgarden som symbolism och impressionism, men som numera ses som själva vaggan för mycket av den moderna bildvärlden, inte minst inom fotografin.
I en kunnig katalogessä lyfter Mikael Ahlund fram motsatserna hos prerafaeliterna: ”Fascination inför medeltidens bildvärld förenades med starkt engagemang i tidens sociala frågor. Radikala politiska uppfattningar kombinerades med djup religiositet, och fantasier om svunna tider blandades med ett minutiöst närstudium av naturen och av den verklighet som omgav dem. /… / Där råder en ständig spänning mellan dröm och verklighet – en spänning som ger bilderna en alldeles specifik laddning.”
Man kan också tala om spänningen mellan verkligt och öververkligt. Måleritekniskt är bilderna ofta pedantiskt tydliga; det myllrar av detaljer och ornament, ingenting är dolt, ingenting är heller tomt, allt belyses med samma skugglösa ljus, interiörer och exteriörer går i varandra och målas i brokiga färger som för tankarna till Hollywoods technicolor i nästkommande sekel. ”I prerafaeliternas målningar ses allting för tydligt”, skriver Camille Paglia träffande i sin bok Sexual Personae. Man kan tillägga att det draget delar de med vår egen Carl Larsson, på många sätt en idylliserande utlöpare av prerafaeliternas ornamentala planmåleri och skarpa linje. Vi möter en underligt frusen bildvärld; rörelse och tid saknas, allt har stelnat i ett drömlikt nu, inte sällan kvävande överfyllt.
En nyckel till prerafaeliternas värld är kvinnoskildringarna. Sekelmittens indignationsstycken av Brown och Holman Hunt – hans moraliska lektion Det vaknade samvetet avbildas i katalogen – lämnar alltmer plats åt ensamma, sårbara och sårade kvinnor, målade med en underlig blandning av kantighet och sensualism. Det rör sig om en erotisering av kvinnan som offer. Man kan uppfatta dem som paralleller till Holman Hunts berömda, Rauschenberginspirerande Syndabocken som också visas på utställningen. De kvinnliga offergestalterna hämtas lika mycket från konstnärernas liv – exempelvis favoritmodellerna Elizabeth Siddal och Jane Morris – som från poesin och dramat: vackra, oförstådda, utstötta kvinnor som inte sällan dör av olycklig kärlek, av galenskap eller av båda. Mest berömd är förstås Millais Ofelia. Men ännu tydligare i sin erotiska kult av kvinnliga särlingar är Rossettis Mariana och Holman Hunts The Lady of Shalott, båda hämtade från Tennysons ballader. De begråts av en (manlig) konstnärsblick som också inbegriper dolt, erotiskt våld.
Millais Ofelia är vek, passiv, men påfallande många av dessa skräckblandat idealiserade kvinnor är intensiva och färgstarka. De drar ofta åt det androgyna. Samtliga är de fångar i öden större än de själva. Det är som om de inte vet vad de ska göra av sin erotik eller sin energi utan sluter sig, i grubbel och sjukdom. På sätt och vis förebådar de nästa sekels kvinnliga frigörelse men det är en undertext bara med tidsfacit i hand.
Här gäller istället en drivhusvärld, där frustrerade känslor, sagans tidlöshet och öververklig dröm direkt pekar framåt till dekadenterna Swinburnes och Walter Paters praktfulla metaforexcesser i sekelslutets litteratur. Världen är en mardrömslik cirkel – Burne Jones märkliga Lyckans hjul med sina degraderade färger visas på utställningen – där skönhet och förfall, androgynitet, vansinne och död förenas i obehaglig, etsande klarhet.
Linjen framåt till dekadentismen saknas i både utställning och katalog. Som så ofta numera i de stora museiutställningarna världen över förmår man redovisa det konsthistoriska materialet men inte gå på djupet med det, inte tolka det och relatera det till nutiden. Men allt finns där att se och uppleva: klaustrofobiska minivärldar som rymmer återhållna känslors sprängstoff.
