En invasion av rött, blått och vitt, stars and stripes, har landat på Bonniers konsthall. Den amerikanske konstnären Sterling Ruby gör en storslagen entré på den svenska konstscenen, bokstavligen, med sina märkliga former sydda av fleece och bomullstyg som invaderat konsthallen.

De storskaliga droppformerna är på en gång helt abstrakta och fullastade med mening och lockar till associationer. Det är som om motsägelser är själva kärnan i konstnärskapet.

Utställningen beskrivs som en enda installation, ”Soft work”, men objekten har enskilda namn som ”Stockholm wolf” och ”Stockholm butterfly”. Kanske kan man, om man kisar lite, känna igen formen av en fjäril i de bulliga formerna som med sina klara färger och mjuka yta sprider ut sig över golvet.

De abstrakta formerna är som gjorda för en scen – dämpa ljuset och det blir en suggestiv scenografi till ett drama. Frågan är dock om det blir mycket mer än så, mer än en bakgrund till något annat som finns utanför verket, form utan särskilt mycket funktion?

Referenserna utanför verket haglar och utan tvekan finns här en hyllning till popkonst gjord i mjuka material där Claes Oldenburgs gigantiska skulpturer av det mest amerikanska av allt, hamburgaren, är de mest kända. USA finns överallt i Rubys installation – i flaggmönstret på fleecetyget, en del tyg är märkta med loggan USA.

Det specifikt amerikanska finns också i något som beskrivs som ”husband pillows”. En kudde formad som en famn man kan krypa ihop i, luta sig mot. Ruby lånar formen, multiplicerar den; när kuddarna med det nedsmutsade tyget omfamnar varandra blir det både lite lustigt och sorgligt. Närmast melankoliskt.

Det är som om Ruby fångar precis samma sida av sin kultur som Oldenburg gjorde, ett synliggörande av det vardagliga som fångar upp det som slentrianmässigt uppfattas som amerikanskt. För Oldenburg mat och interiörer, för Ruby en logga eller en flagga.

Motsägelserna finns också i själva installationen. Formerna sträcker sig från golv till tak som klätterställningar som aldrig skulle hålla för att klättras i. En lekplats där något gått snett, inte längre är till för barnen utan för politiken, maktspelen, som om allt är politik, även minsta repstege. I ett hörn finns en sliten blå madrass som ropar till barn att hoppa i den, göra kullerbyttor eller bara mysa en stund. Men regeln ”rör inte verket” gäller – allt är konst till för att se på, förundras och förbryllas över.

Så kan man fortsätta spinna en väv av betydelser, matcha formerna med det Ruby anger som sina referenser, allt från graffiti till feminism. Ruby arbetar med brons, måleri, papp, och som här textilier, som om just detta material skulle bära på en alldeles egen historia. På ett sätt gör det också det, till exempel genom den länge förbisedda amerikanska konsthantverkstraditionen med lapptäcken; där framförallt kvinnliga utövare utforskade abstraktionen, innan andra konstnärer återupptäckte den genom olja och färg. Ruby syr också som i lapptäcken, bit läggs till bit.

Det går att göra en spännande berättelse om allt hans verk relaterar till, ett högintressant program är också knutet till utställningen.

Ändå är det just som bakgrund till associationer om popkonst, minimalism, graffiti, konsthantverk och konsthistoriens interna maktspel som Rubys ganska snabbsmälta färg- och formfest blir mest intressant – den överväldigande färgsprakande installationen till trots.