På Nutida svenskt silver visas Klara Erikssons verk på en ojämn utställning. Hon säger att hon vill visa en osminkad version av modernt silversmide, och Klara Eriksson utmanar med sin enkelhet och sina ibland till synes oavslutade arbeten.
De lyckade föremålen, som några skålar där hon inspirerats av textil, är verkligen mycket tilltalande. Här har hon först gjort spetsliknande mönster av hål på en plan silverplåt som sedan hamrats ut till skålar. Mönstringen får därigenom ett spännande liv av de deformationer i ursprungsmönstret som hammarslagen ger upphov till.
Ytorna är intressanta, ofta repiga och matta, men även skinande blanka, en del med mörka patineringar, och ibland glimrar det om kanterna på ett utsökt känsligt sätt. Ett par små ljusstakar har fotplattor vars vackra skimmer jag sent ska glömma – hur de blir när de oxiderat och polerats några gånger är jag mer osäker på. Det finns också en läcker skål och några fina broscher där det blir till en lek med perforerade ytor.
Mest uppseendeväckande är en tekanna där handtaget är gjort av en gammal tallgren och överdelen av lockknoppen av en liten torr kvist. Kannans bulliga form och fina silverbehandling kontrasterar materialmässigt på ett mycket vackert sätt med handtagets skogskänsla. Kannan bär på starka jugendreferenser och kan kännas relaterad till såväl Gustaf Fjaestads möbler som fasaddekorationerna på Ferdinand Bobergs posthus på Vasagatan och Carl Johan de Geers sentida tygmönster som inspirerats av den byggnaden. Men hos Klara Eriksson är skogen inte avbildad utan faktiskt med på riktigt – och i orört skick med torr och fnasig bark. Det ger en ljuvlig upplevelse som tyvärr krockar stenhårt med problemen som finns i utställningen – kombinationen av slarv och höga priser.
Börjar man ta i kannan (vilket en skylt talar om att man inte bör) så lossnar kvisten i locket lätt – ändå sägs kannan vara tänkt för att användas. Till Klara Erikssons försvar ska sägas att hon garanterar att köparen alltid kan gå till henne och få trädetaljerna utbytta om de skulle förstöras. Men kannan är liksom de andra större föremålen kopiöst dyr och då förväntar jag mig att man inte ska hitta synliga limrester i skarven mellan kanna och handtag. Och den slipade avslutningen på handtaget känns skolslöjdsmässigt gjord.
Det gör också några riktigt fula assietter som obegripligt nog tagits med på utställningen. De verkar slarvigt slagna och ser ut som halvfabrikat, undersidans stämplar syns igenom på ett tråkigt sätt. Silversmide är en det lillas konst och då blir detaljerna viktiga. Det får gärna vara enkelt, men det behöver vara genomtänkt och gjort med finess för att fungera.
