Uppsala Konsert & kongress är ett nytillkommet tillskott i skyline som domineras av domkyrkan och slottet. Jag rycker ofta till lite förvånat inför byggnaden och slås av vilket lyckat inslag den är i stadsbilden. Den fasettslipade fasaden i grå och blå toner är vacker mot varje slags himmel.

Kvällstid när mörkret har sänkt sig kan man se ett pulserande ljus från sjätte våningen. Visuellt påminner det om när ett band har spelning på Ungdomens hus och ljudvågor från dunkandet tränger sig ut på gatan. Med den skillnaden att vi på Uppsala Konsert & kongress kan se dunkandet på avstånd.

I Katarina Löfströms verk Coloratura sugs ljudet inne i konsertsalen upp tillsammans med röster och publikens applåder och transformeras till ett blinkande ljus som tänds i de 432 lamporna runt sjätte våningen. Idémässigt är det genialiskt, även om ljuset lever sitt eget liv. Det går knappast att avläsa utifrån om det spelas rockkonsert eller klassiskt.

I utställningen finns fler exempel på verk där Löfström använt transformerat ljud och blinkande glödlampor. Eftertexten till filmen Apocalypse Now och Francis Ford Copplas soundtrack mixas samman på ett skönt sätt.

Det är en stram, snyggt arrangerad utställning med grafiska mönster på väggarna, blinkande animationer i svart och vitt, en spegel som speglar sig i en annan spegel och skapar ett oändligt rum samt morseblinkande glödlampor och en skulptur som i ett trolleritrick trotsar tyngdlagen.

Det är som om Katarina Löfström i tanken vill sträcka sig utanför tidens och rummets begränsningar men fångas i en bild. I ett fotografi som Nasas Hubbleteleskop har tagit och som visar så långt ut i universum det är möjligt att se, har Löfström zoomat in bildens yttersta beståndsdel, pixlarna. Makrokosmos blir mikrokosmos.