Den ligger där den ligger, Vassil Simittchievs skulptur vid Skissernas museum i Lund. I vanliga fall förväntar man sig att en skulptur ska stå upp, men den här ligger ner och det är så det ska vara. Den är inte så lätt att upptäcka heller, för den är diskret och avsides placerad vid den ödsliga Finngatan som bildar passage mellan museet och institutionen för litteraturvetenskap. Det finns nog somliga som mest ser den som ett arkitektoniskt missöde med oklar funktion, en apart störning vid institutionens sobra tegelvägg.

Skulpturen består bara av fem rostfria stålplåtar och två polerade block av svartskimrande diabas. Plåtarna ligger bockade över en jordvall som är uppkastad vid väggen. De följer vallens rundning. Stenblocken ligger ovanpå denna våg av stål. Det ena blocket är slipat med stor precision för att lägga sig helt platt mot vågformen. Det andra liknar däremot ett fragment av en kolonn, och det enda som verkar hindra det från att rulla ner är en kraftig vulst i stålet.

Jag har betraktat det här verket i flera år, ibland dagligen, utan att komma längre än till material, färg och form. Hela tiden har jag anat att det rymmer något mer. Att det är ett påstående av något slag.

Tvärs över gatan, på Skissernas museum, visas just nu en utställning tillägnad skulpturens upphovsman Vassil Simittchiev, en bulgariskfödd skulptör som kom till Sverige 1975. Hans första år i det nya landet lär ha präglats av tabula rasa och total frigörelse från den statligt påbjudna socialrealism som tidigare hade varit hans levebröd.

1978 hade han en stor utställning på just Skissernas museum med en rad skulpturala interventioner i mer eller mindre tillfälliga material: plastfolie, vatten, sand, spegelglas. 1982 fick han genom Statens konstråd göra den skulptur som jag just har beskrivit.

Men chansen att man får se ett verk av Simittchiev är nog mycket mindre än att man hör talas om ett. Hans storskaliga idéer för offentlig konst har mest förverkligats i form av olika tidsbegränsade projekt. Till exempel täckandet av hela Hjälmarekajen i Malmö med glas under tre dygn år 1985. Eller föreningen mellan Malmö och Köpenhamn 1996 genom en sångkomposition, framförd av körer från båda sidor sundet.

Bland många minutiöst redovisade dokumentationer av genomförda och ogenomförda projekt hittar jag också några skisser till skulpturen vid Finngatan. En av dem visar ett grekiskt tempel där en kolonn får rasa och knäckas i småbitar som läggs ut i en rad. I den färdiga skulpturen återstår bara en av bitarna. Är inte detta ett påstående? Spillrorna av maktens byggnad ska spolas bort av tidens våg av stål som speglar himlens drivande moln.

Skissen gör det möjligt att sätta in verket i ett sammanhang, en tradition. Och med utställningen och den tillhörande katalogen visar Skissernas museum åter igen sin kapacitet att göra den konstnärliga processen tillgänglig och begriplig

Men när en av katalogförfattarna säger om Simittchievs konst att ”själva idén är konstverket och skissen ett sätt att fånga den”, så blir jag undrande. Varför skulle han göra så mycket skisser om verket bara var ”själva idén” i majestätiskt ental?

Med Ragnar Josephsons ord finns det alltid somliga som tror att konst bara är ”vision” (eller idé) och andra som tror att konst bara är ”gestaltning” (eller genomförande).

När Josephson en gång grundade museet och satte fokus på skisserna var det just för att komma bort från ett sådant svartvitt tänkande. 60 år efteråt kan det fortfarande vara värt ett försök.