I år är det 400 år sedan Rembrandt van Rijn föddes. Statens museum for kunst firar jubileet med en ambitiös Rembrandtutställning som visar ett hundratal verk, däribland originalmålningar, teckningar och etsningar, men också arbeten utförda av Rembrandts elever. En stor del av utställningen tar också upp problematiken att avgöra om en målning är ett Rembrandtoriginal eller ej.
1921 ansågs det föreligga 721 Rembrandtmålningar, vilket genom kritisk forskning reducerats till 250-300.

Samtidigt som antalet äkta verk skrevs ner ökade intresset för den ansenliga grupp konstnärer som verkade i Rembrandts stil, i hans verkstad och i hans efterföljd. Museet har velat kasta ljus också över denna relativt anonyma skara från den nederländska guldåldern.

Rembrandt var son till en förmögen mjölnare i en tid av stark ekonomisk utveckling. Vid 25 års ålder kom Rembrandt till storstaden Amsterdam efter en gedigen utbildning
i latinskola, universitet och måleri. Då hade han redan i Leiden etablerat sig som konstnär, hade vid 22 års ålder elever och kom att undervisa i 35 år. Hans stigande berömmelse drog till sig mängder av lovande konstnärer. Att kopiera mästarens verk i mer eller mindre fria variationer, var här en beprövad arbetsmetod, vilket förstås bidragit till förvirringen kring Rembrandts verk.

Rembrandt blev målaren på modet i det förmögna Amsterdam, där han målade porträtt, landskap, historiska och bibliska motiv i barockens anda. Giftermålet med den rika frisiskan Saskia van Uylenburgh bidrog till hans storslagna ställning. Kring 1640 stod Rembrandt på höjden av sin karriär som konstnär, lärare och konstsamlare.

Från denna första period visar utställningen ett porträtt av en ung man i extravagant klädsel och fjäderprydd barett. Är det Rembrandt själv vi ser? Det rödlätta ansiktets uttryck pendlar mellan skarpt, nästan plågat iakttagande och rakryggad självmedvetenhet. Ett magnifikt porträtt av en äldre man i
praktfull orientalisk kostym är lika självmedvetet. Det tunga nordiska ansiktet under den juvelbesatta turbanen är kraftfullt auktorativt med sina djupa fåror och det glimmande pärlörhänget förtar ingalunda den manliga pondusen. Här finns ingen tendens att försköna modellen, som dyker upp även i andra Rembrandtverk.

Samma bristande idealisering syns i det stränga porträttet av en 39-årig kvinna. Är det herpes eller en rödaktig vårta hon har vid överläppen? Vackert är det inte men okonventionellt realistiskt och hela det karaktärsfyllda porträttet av den flärdlösa kvinnan andas lugn närvaro och asketisk fromhet. Porträttet av en 83-årig kvinna i liknande pipkrage och huvudhätta visar lika rättframt ett åldrat ansikte märkt av ett livs erfarenhet. Det tycks gå en linje från dessa bilder till van Goghs oförställda ansikten i Potatisätarna.
Ett tidigt arbete är också Susanna i badet, där Rembrandt sinnligt målat den rödblonda kvinnans skimrande hud, där kroppen strålar mot bakgrundens varmbruna dunkel. Inte minst imponerar kvinnans dynamiskt frusna rörelse och ansiktets överraskade, vaksamma uttryck: Rembrandt har med mästarblick fångat situationen strax innan Susanna riktigt inser vad som håller på att hända.

Ett elegant landskapsstycke visar Jesus i tidstypisk fjäderhatt när han uppenbarar sig för Maria Magdalena, också hon fångad i en motsägelsefull reaktion av förundran och kanske också rädsla. Morgonljuset över klippgraven har givetvis en allegorisk innebörd i barockens anda, men verket andas ändå mer prakt än innerlighet.
1642 blev ett ödesår för Rembrandt. Då dog hans hustru Saskia, samma år tillkom det stora grupporträttet Nattvakten. Nu följde personliga och ekonomiska kriser. Under detta decennium utförde Rembrandt allt färre beställningsporträtt och han tvangs av flera skäl till konkurs 1656. I och med dessa händelser förändrades Rembrandts yttre och inre värld och hans konst drevs mot en större visionär fördjupning inte minst i religiösa motiv.

Ett märkligt prov på denna förändring ser vi i
Kristus i Emmaus från 1648, målat av en Rembrandtelev, en fri variant av Louvrens mästerverk. I det ögonblick Jesus bryter brödet känner lärjungarna igen honom, ett livsavgörande ögonblick som skildras mer inåtvänt än dramatiskt. Elevens bild är kantigare, Jesus anletsdrag är grövre, omgivningen mer torftig, men scenen skimrar laddat i ljusdunklet. Elevens brister ger verket en mer jordisk klang, hans Jesus saknar Rembrandts ljusomstrålade mildhet och ter sig både farligare och vanskligare. Det gick en stöt i mig när jag såg verket och man känner det glödande släktskapet både med van Goghs och Carl Kylbergs måleri.

Utställningen visar pedagogiskt hur man genom att undersöka målarduken med hjälp av bland annat röntgen kan skapa klarhet i om ett verk stammar från Rembrandts ateljé, och också hur man med analyser kan binda en målning till Rembrandt själv. Självklart är detta viktigt, ändå hade jag gärna sett att man mer fokuserat på konsten i sig. Utvecklingen från det tidiga verket Simeons lovsång till den sene Rembrandts Simeon i templet är talande. Rembrandt går från en raffinerat ljussatt avståndsbild till en oförglömlig närbild av en livsmärkt åldring med ett spädbarn. Samma scen, men så annorlunda. Vi rycker bokstavligen närmare livsprocesserna, livets slut och dess början, i denna sena gripande bild.

Det som till sist dröjer kvar är just Rembrandts oöverträffade förmåga att gestalta en människas själ. Rembrandt må vara konstnärernas konstnär - kan man tänka sig Ernst Josephson utan honom? - men han har också en omedelbarhet som talar till envar. Hendrickje Stoffels milda ögon i det mjuka ansiktet, kökspigans drömmande uttryck och hennes stora händer, sonen Titus uppslukad i läsning, modellerad av mjuka skuggor. Det finns en stillsam värme i dessa ljusskimrande mästerverk som verkar genom tidsbarriärer och sekler.

Rokokon och upplysningen skulle snart introducera ett skarpare ljus, en klarare färgskala och ett till synes intimare tilltal. Men möter man någonsin människans ansikte så oförställt som
hos Rembrandt? Hans djupt humanistiska måleri har aldrig överträffats i innerlighet eller visionär kraft.