Titeln ”In Flux” på Maria Fribergs utställning på Fotografiska anger att allt är i förändring. Tiden, konsten eller som i konstnärens storskaliga fotografi – färgen.

I Fribergs två serier ”Almost there” från 2000 och ”The paintings series” 2011 går färgerna från klara kontraster mellan bassängblått och svart i det tidigare verket till det senares suddiga övergångar från djupaste rött till blåsvart. Det är ett decennium mellan verken som ställs mot varandra. Ett kort litet ögonblick i tid, och ändå stor skillnad i bildernas verkan.

I ”Almost there” står fyra män modell klädda i snygga kostymer och vita skjortor. De välkammade männen är ättlingar till yuppieeran men istället för att göra vassa klipp flyter de fullt påklädda i ett bassängblått vatten.

Det är många som kopplat en könspolitisk diskussion till Fribergs serier där den kvinnliga konstnären har använt sig av en manlig modell. Hennes fotografier har lockat till tolkningar där vi ser hur det manliga är lika mycket en kostym, en pålagd kosmetik om man vill, som det kvinnliga. Precis så som psykoanalytikern Joan Rivière skrev 1929, att kvinnligheten är en mask vi klär oss i, inte något som från början har ett självklart utseende.

När serien visades för ett tiotal år sedan fångade den upp ett intresse av att granska gestaltningar av det som vi tog allra mest för givet, nämligen män – särskilt de klädda i kostym. Maktens och pengarnas representanter. En figur som sällan stått i fokus för analysen i konsten, utan snarare bakom den, ekonomiskt eller intellektuellt.

Den franske 1800-talspoeten, författaren och kritikern Baudelaire insåg vad den svarta kostymen och en välklädd look förmedlade: makt, social position och intellektuellt övertag. Fribergs bilder pockar på historiska jämförelser och det är kanske så de gör sig allra bäst; som ett led i ett pågående samtal snarare än meningsbärande i sig själva.

I den senaste serien ”The painting series” har hon fotograferat kroppar underifrån, som rör sig i färgat vatten. Den slutgiltiga effekten är svarta silhuetter mot färgstarka bakgrunder. Kön, kropp, identitet blir irrelevant och det som är kvar är experiment med färg, form och känsla.

I ett av fotografierna sträcker ett barn upp sina händer, liksom svävande i den röda och vita färgmassan, och det är svårt att värja sig för det stämningsfulla. Men det är också svårt att värja sig mot känslan av att ytans effekter är på bekostnad av innehållet.