Till vänster: Michelangelo Merisi da Caravaggio, Den helige Fransiscus. Till höger: Michelangelo Merisi da Caravaggio (Bartolomeo Manfredi?), Den helige Fransiscus.
Foto: Francesco Concezione
Första intrycket av Nationalmuseums utställning till 400-årsminnet av italienaren Caravaggios död är att det hela är skäligen tunt: två stränga och slutna målningar föreställande den helige Fransiscus försjunken i begrundandet av ett kranium mot typisk Caravaggiosvart bakgrund. En av målningarna sägs vara ett original och den andra sägs vara en kopia. Det är hela utställningen, förutom några skärmar med information.
Men allt är inte vad det synes vara. För tar man sig tid att gå in i utställningen via den – tyvärr bara engelskspråkiga – katalogen öppnar sig en värld av frågor och svar, en blandning av deckare och postmodern fabel à la Jorge Luis Borges, han som oförlikneligt skrivit om kopians och imitationens gåta i berättelsen ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”.
De båda målningarna är identiska – för åskådarens öga, vill säga. De tillhör den grupp Caravaggiomålningar som har intimare, mindre spektakulära ämnen och smärre format, troligtvis är de gjorda för privata uppdragsgivare. Den ena målningen, numera i en kyrka i Rom, ansågs länge vara ett äkta verk av det bångstyriga geniet, den andra, upptäckt i smutsigt skick i en förortskyrka till Rom så sent som 1968, var länge omtvistad. Caravaggio målade flera motiv mer än en gång – men varför var Fransiscus-målningarna så identiska? När Caravaggio upprepade sig varierade han sig också alltid. Är då en av målningarna en kopia, och hur kan man fastställa det?
Svaren, så långt sådana är möjliga, hittar vi i Rosella Vodrets katalogessä Caravaggio: The Mystery of the Two Saint Francis in Meditation. Här får vi inblick i modern, konstvetenskaplig attribueringsmetodik när den är som mest sofistikerad. Vodret redogör för decenniers trätor om verken, och hur man analyserat dem med mikroskop, infraljus och röntgenstrålar: en kriminalteknisk rysare.
Resultatet? Den tidigare äkta målningen anses nu vara en kopia. Och uppstickaren från Roms förort är den äkta målningen – fast den ändrats något efter Caravaggios död för att passa ikonografin hos den munkorden som tog över den; hur man kan sluta sig till det är en uppvisning i skarpsinnighet värdig Sherlock Holmes. En viss röd färgton på den frusne Fransiscus näsa är dessutom en ledtråd i att tillskriva målningen Caravaggio.
Det viktigaste indiciet för att han målat nykomlingen är emellertid att det finns en något annorlunda undermålning i den, också den föreställer Fransiscus. En kopiatör ändrar inte sin målning utan vet från början vad han eller hon har att göra. Men en konstnär kan tveka, pröva, ändra sig – så som Caravaggio här har gjort.
Vem har då gjort kopian? Ja, ingenting är säkert, men förslagsvis en viss Bartolomeo Manfredi, en målare samtida med Caravaggio. Han hade en sådan känsla för mästarens sätt att måla att Bellori, författaren till ett antal konstnärsbiografier under andra halvan av 1600-talet, kunde skriva om honom: ”Han var inte någon simpel imitatör utan förvandlade sig själv till Caravaggio och såg med hans ögon.”
Med andra ord: Manfredi behövde aldrig tveka, han var mer Caravaggio än Caravaggio själv. Men är det den underliggande tveksamheten, den vi inte ser med blotta ögat, som gör Caravaggios målning något lite bättre? Eller är min känsla av att det förhåller sig så bara en rest av en (numera föråldrad) genikult?
