Michelangelo Merisi da Caravaggio (1571–1610) var en flåbuse och slagskämpe. Biografin talar om olaga svärdsviftning, sönderbankade fönsterluckor hos Romdamer och ett bråk efter en tennismatch där målaren råkade dräpa sin trätobroder. Hela tiden hölls han om ryggen av rika konstsamlare.
I ett självporträtt från 1609 målar han sitt eget avhuggna huvud som jätten Goliats i handen på David. Nitton år senare, i ateljén i Leiden, fångar den unge Rembrandt van Rijn (1606–1669) sitt ansikte i närbild. Ljuset faller snett på vänstra kinden, mest uppmärksamhet (med hjälp av penselskaftet!) ägnas de gyllne lockarna, ögonen beslöjas av skugga.
Två nästan övertydliga bilder av sydligt och nordligt temperament: tillsammans utgör dessa bägge motpoler den absoluta höjdpunkten inom barockkonsten. Att de dessutom faktiskt uppvisar en hel del likheter framgår av en aktuell och pedagogiskt ytterst välgjord utställning på Van Gogh-museet, som formar sig till en dialog, ett slags envig mellan två vrånga och envisa förnyare.

Den 15 juli är det 400 år sedan Rembrandt föddes, och fram till januari 2007 arrangeras ett tiotal utställningar i Amsterdam och Leiden, som belyser fenomenet ur alla upptänkliga vinklar och vrår. Några av de mest berömda verken, bland andra Nattvakten, hänger som vanligt i den provisoriska mästarflygeln i Rijksmuseum (den stora ombyggnaden drar ut på tiden).
Kopplingen är inte långsökt, redan på 1700-talet utnämnde konsthistoriker holländaren till ”il Caravaggio degli Oltremontani” (Caravaggio bortom bergen) och milanesaren till ”il Rembrante dell‘Italia”. De blev båda, på var sitt håll, förebrådda att de målade alltför ohöljt realistiskt.
Rembrandt vägrade att företa den för holländska målare obligatoriska bildningsresan till Italien; han hade nog med motiv och ansikten i sin egen nära omgivning, och hans ateljé (från 1631 i Amsterdam) var ett veritabelt kostym- och rekvisitaförråd. Till favoritmodellerna hörde den rödhåriga hustrun Saskia, som också skymtar som den svekfulla Delila på en jätteduk från 1635, där de filistinska soldaterna sticker ut ögonen på den fjättrade Simson. Det förvridna ansiktet badar i ljus, vanmakten vrålas ut: man kan nästan höra ”tjuren från Wales”, Tom Jones, brista ut i sitt kraftfulla slagnummer.

Rembrandt träffade givetvis aldrig Caravaggio (se levnadsåren), och såg heller inte dennes målningar i original. Den förmedlande länken var ”caravaggisterna” i Utrecht (Gerard van Honthorst och andra), som väluppfostrat for söderut och sög i sig intryck. De applicerade mästarens förmåga att fånga avgörande ögonblick och leka med dolda och aviga ljuskällor, men framstår här som betydligt ”stummare” än de båda genierna
Caravaggio plockade sina modeller från gatan, och hans bilder är lika mycket individporträtt av dessa som framställningar av bibliska eller mytologiska motiv. Hans häpnadsväckande moderna Maria Magdalena låter ana även en samtida ”synderskas” våndor och utsatta leverne.

Åldrandet och karaktärsdanande rynkor intresserar båda målarna. I religionsstridernas tidevarv möts Caravaggios katolske malteserriddare och Rembrandts kalvinistiske predikant: två äldre herrar, lätt melankoliska och märkta av livet, som må vara trosmässiga dödsfiender, men som de framställs här mycket väl skulle kunna kliva ned från dukarna och föra ett lågmält samtal.
Mot dem kan vi ställa två gossebarn ur den klassiska mytologin, som talar direkt till vår tid. Caravaggios Omnia vincit Amor torde ta andan ur vilken pedofil som helst, medan Rembrandts Ganymedes – som i snarlikt syfte blir bortrövad av Zeus i örnskepnad – är allt annat än ”läcker”. En ful, knubbig gnällbebis som fullt synligt kissar på sig.
Hur slutar då fajten? Rembrandt vinner på poäng (ty det är ingalunda fråga om någon knock-out). Han gör det i kraft av sin intimitet.
Jag förstår den andre holländske målare som även han ofta benämns enbart med förnamnet. 1885 besökte Vincent van Gogh det nyöppnade Rijksmuseum tillsammans med en kamrat och fastnade länge framför en viss Rembrandt-tavla. Efteråt förklarade han att han gladeligen skulle ha offrat tio år av sitt liv för att få sitta kvar på samma fläck i två veckor ”med en torr brödskiva som föda”.
De lärde må tvista om vilket par, möjligen ur Gamla testamentet, som avbildas. Rembrandt levde och verkade i de klassiska amsterdamska judekvarteren vid Waterlooplein, och lika innerligt som på Judebruden (cirka 1666) har kärleken och det ömsidiga förtroendet mellan en man och en kvinna aldrig någonsin skildrats i bild, varken förr eller senare.