Handgriplig poesi är Kajsa af Petersens signum. Två ljust gråmålade rader av trätrappsteg går rakt upp i himlen på hennes senaste utställning. Men trapporna löper inte parallellt. Trots att de tar avstamp från ungefär samma punkt är de riktade bort från varandra.
Den lågmälda, vemodiga sinnesstämningen känns igen från tidigare utställningar. Men fullt så känsligt antydande och spröda som förr är inte de objekt som hon visar den här gången, utan mer rakt på sak.
Fortfarande upplevs hennes små, ofta av spill- och naturmaterial ihopmonterade objekt som metaforer för olika stämningslägen och livsituationer. Vissa gånger som åskådliggjorda aforismer. Ofta som miniscenografier.

Här visas en rank och ett par decimeter hög stege till exempel. Kanske borde man våga sig upp för den, dingla med benen från toppen, uppleva milsvid utsikt.
Samtidigt är det tryggare att ta det säkra före det osäkra, hålla sig på markplanet med kompanjoner, bekräfta varandra. Lämpligen väljes då visserligen kvävande mörka men stadiga bänkar. Sittande i bänkcirkeln Kollegium är risken för så väl svindel som dödsstörtning obefintlig.