Det är svårt att ta in ett motiv i taget när den japanske fotomästaren Daido Moriyama för första gången visas i Sverige. På Galleri Riis består urvalet av 30 analoga silvergelatinfotografier från de senaste 30 åren. Bilderna väller fram som en tsunamivåg av svart-vita stämningar. Det är rått, men aldrig känslokallt.
Moriyamas fotografier är en ocensurerad och stundtals smärtsamt naken fotoberättelse, framförd i ett rasande tempo och utan några genrep. Slumpen regisserar här. Djupa skuggor och sneda kameravinklar är vanliga i dessa karaktäristiskt korniga bilder.
Det handlar om tillvarons stora och små angelägenheter. Väldiga stadspanoramor registreras med samma iver som trånga gatuprång. Ett flygplan lyfter, en sten faller. Folkträngseln i den ena bilden ersätts med en ensam vandrare i en annan. Ibland är det svårt att urskilja vad det är som just har förlorat sin form eller håller på att träda fram ur mörkret.
En sotig svärta förser skildringarna med en dramatisk essens. I fotografierna finns dock inte ett spår av några uppbyggliga predikningar om alltets förgänglighet. Tvärtom handlar det snarare om ett samförstånd med livet som om det var ett slags evigt pågående film noir, som Jean Genet, Richard Yates eller Jack Kerouacs har skrivit manuset till.
En besläktad syn på världen som underligheternas mörka laboratorium finns hos Keizo Kitajima, som i likhet med många andra fotografer har haft Moriyama som sin förebild. Samma stämningar finns hos Anders Petersen.
Daido Moriyama har hittills gett ut drygt 300 uppskattade fotoböcker. På galleriet visas ett urval. Många titlar har fått kultstatus. Den som redan har lämnat ett avtryck i fotohistorien är Farewell Photography (Shashin yo Sayonara) från 1972.
Det är genom böckerna som Moriyamas hemlighet till slut avslöjas. De är ett bevis på att hans kamera har drabbats av bulimi. Den slukar upp allt som kommer i dess väg för att kasta upp världen strimlad i svart-vita snapshots. Resultatet är ruskigt intensivt och rysligt bra.
