Det är fantastiskt att få möta utsökta textilier i en sådan mängd, och en svindlande upplevelse att gå genom salarna omgiven av all denna kvinnokonst, för här är männen undantag.
Utställningen kretsar främst kring två personers verk. Märta Måås-Fjetterströms egensinnigt formgivna vävar är ofta varmt skimrande och med slösande rika mönstringar. Det är virtuost och variationsrikt, med en strålande färg- och nyansrikedom och ett fantasifullt förhållande till olika textila tekniker. Hon arbetade med rötterna i traditionell textilkonst sedd genom ett jugendfilter som hon först sent i livet lyckades frigöra sig från.
Efterträdaren Barbro Nilsson hade ett friare förhållande till mönster och arbetade i sina bästa verk med glödande färger. Andra viktiga formgivare från förr finns med men behandlas styvmoderligt, medan utställningen däremot har en olycklig tyngdpunkt i den nutida formgivningen från företaget MMF AB, som även om den är intressant får oproportionerligt mycket plats.
Det saknas jämförelsematerial som sätter in Måås-Fjetterström och de andra formgivarna i ett större sammanhang. Och bara en enda skiss visas, man kunde gärna ha haft med förlagorna till samtliga utställda textilier.
Att utställningen alls är sevärd beror enbart på föremålens mängd och inneboende lyskraft – i allt övrigt är den en katastrof, och närmast en provkarta över hur utställningar inte ska göras. Okritiska företagspresentationer är knappast något för en kommunal konsthall, men verkar i och med sommarens Ikeautställning ha blivit Liljevalchs specialitet.
Utställningskommissarier den här gången är Angelica Persson, verkställande direktör för MMF AB och Liljevalchs chef Mårten Castenfors. De har gjort en distanslös utställning där kritisk granskning lyser med sin frånvaro. Om Ikeautställningen var som en reklambroschyr så är den här gjord som en produktkatalog.
Utställningsarbetet verkar ha inskränkt sig till att kånka tunga textilier och exponera dem lite halvestetiskt. I övrigt innehåller utställningen inte mycket mer än en vävstol där det tillverkas en matta, ett kafé och ett enkelt bildspel. Allt kommenterat i femton magra texter och en handfull enkla faktablad.
Redan den inledande texten innehåller fel. Utställningen sägs visa föremål från och med 1919 när Märta Måås-Fjetterström startade sin firma, men i själva verket är det äldsta utställningsföremålet gjort 1901. När jubilerande MMF AB får styra blir 108 år lätt till jämna 90 år. Nivån på texterna är ibland rent banal, vi får veta sådant som att Ernst Billgrens matta Borgen gjord för LO ”småpratar lite” med Per Albin Hanssons exemplar av Måås-Fjetterströms matta Bäckahästen.
På konsthallen säger man sig stå för den exklusivt utformade katalogen, men den verkar i realiteten vara gjord av MMF AB. I Ikeautställningens katalog fick Ingvar Kamprad skriva slutorden – nu är det vd för MMF AB som fått äran, hon står också bakom alla osignerade katalogtexter. Av de tre övriga textförfattarna är två medlemmar av MMF AB:s konstnärliga råd. Bara 5 procent av katalogens sidor är skrivna av personer utanför företagets sfär. I slutet presenteras textilföretagets och konsthallens logotyper jämsides.
Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) försvarade Ikeautställningen och sade sig lita helt på Liljevalchs integritet. Vad får vi se i framtiden om Mårten Castenfors får hållas? Coca Colas designhistoria eller kanske en Volvoutställning med betoning på ny design – en värld av möjligheter öppnar sig.
