Var ska en utställning med namnet ”Pop Konst Design” visas om inte på Moderna museet? Det var ju Pontus Hultén som introducerade den amerikanska popkonsten i Europa genom utställningen ”Amerikansk popkonst – 106 former av kärlek och förtvivlan”. Och det var på Moderna som Andy Warhol hade sin första retrospektiva utställning utanför USA.

Utställningarna och tillskotten till samlingarna har sedan dess blivit många och även om Hulténs efterträdare lagt fokus på annat håll är museet på Skeppsholmen fortfarande förknippat med 60-talet i allmänhet och popkonsten i synnerhet. Det är naturligtvis inte helt oproblematiskt: ibland kan det upplevas som en tillgång, ibland som en belastning.

Utställningen ”Pop Konst Design” är organiserad av det tyska designmuseet Vitra i samarbete med Moderna och Louisiana i Humlebæk, där den visats under våren. Som titeln antyder är avsikten att undersöka och påvisa de många kopplingarna mellan popkonst och design. Det är knappast första gången som det görs, men utställningen är den mest omfattande i sitt slag.

Popkonsten brukar ju allmänt betraktas som ett amerikanskt 60-talsfenomen, men redan mot mitten av 50-talet sökte sig en grupp brittiska konstnärer, kritiker och arkitekter mot populärkulturen och massmediers visuella uttryck. Det gäller också Italien och Frankrike som hade livaktiga popkonstscener, alla med sina nationella särdrag. Att utställningen lyfter fram europeiska konstnärer och designers och inte bara fokuserar på samma gamla uttjatade screentryck av Warhol noterar man tacksamt. En höjdpunkt är den idag mycket slitna soffa som italienska Studio 65 gjort av den amerikanska flaggan. Politisk popkonst av bästa märke.


När utställningen nu visas på Moderna museet har den kompletterats med en del svenska verk. Bland annat en tygapplikation av Marie-Louise Ekman, en målning av Ulla Wiggen (missa inte den lilla retrospektiven på annan plats i museet) och två stiliga emblematiska målningar av Barbro Östlihn. I linje med museets pågående arbete med att lyfta fram förbisedda kvinnliga konstnärskap finns här också verk av Judy Chicago, Kiki Kogelnik och Jann Hayworth. Den sistnämnda representeras med en monokrom textil skulptur av en cowboy. Inte så spännande konstnärligt sett, men intressant ur ett konsthistoriskt perspektiv.

Även om utställningen till stora delar präglas av ikoniska verk från konst- och designhistorien – Warhols blommor, Eames stolar, Oldenburgs uppförstorade cigarettfimp, Blakes Sgt Pepper-omslag – har utställningsmakarna lyft fram några konstnärskap som inte tillhör popkonstepoken.


Gladast blir jag av två i sammanhanget udda namn: William Klein och Alexander Girard. Klein representeras med kortfilmen ”Broadway by light” från 1958. Med underbart modernistisk musik av Maurice Le Roux blir det till en suggestiv meditation över neonljusreklamens magi som förebådar popkonstens fascination för den nya teknologin. Formgivaren och folkkonstsamlaren Alexander Girard, främst känd för sin textildesign åt designföretaget Herman Miller, kan också sägas förebåda popkonsten. Hans folkloristiska och subtilt dekorativa formgivning befinner sig precis i den zon mellan konst och design som utställningen vill lyfta fram.

”Pop Konst Design” är en både ”Mad men”-snygg och ambitiös utställning. Den tyska kuratorn Mathias Schwartz-Clauss och Moderna museets Matilda Olof-Ors har gjort ett gediget jobb, men det är ändå en utställning som i sin helhet känns oengagerande.


Man glider förvisso lätt runt bland konstverk, möbler och objekt. Nickar igenkännande åt somligt, överraskas av annat och noterar den förföriskt eleganta och ofta fyndiga kombinationen av föremål och konstverk. Samtidigt är det som att den designade presentationen desarmerar många av de utställda konstverken och designobjekten. Tvärtemot utställningens strävan uppstår det ingen riktig dynamik mellan konsten och designen.

Till viss del har det att göra med tajmingen. Popkonstnärernas ambivalenta förhållande till populärkultur och konsumism har ju belysts och problematiserats många gånger nu. Likaså förhållandet mellan konst och design. Det är ju inte direkt uppseendeväckande och radikalt att presentera formgivaren George Nelsons marshmallowsoffa jämte konstnären Roy Lichtensteins gula penselstreck.