De ständiga kraven på teoretisk problematisering kan ses som en normalisering och likriktning av konsten. Detta är särskilt tydligt när det gäller politisk konst. Kan man kräva av en genuint engagerad politisk konstnär att han eller hon skall problematisera sitt engagemang? Vore det inte ungefär som att be en sörjande människa problematisera sin sorg?
Samtidigt ser vi en normalisering, i negativ mening, i samhället i stort. Vi ser avdemokratisering med hänvisning till säkerhet. Vi ser hur det exceptionella blir normalt (som i den aktuella svenska uppgörelsen kring buggningen). Innefilosofen Giorgio Agambens tes att undantagstillståndet blivit norm får en alarmerande aktualitet.
Rooseums pågående utställningssatsning Normalisering närmar sig dessa frågor på ett öppet och tillgängligt sätt. I första hand gäller det normaliseringsprocesser på samhällsplanet, men mer underförstått också i konsten.
De 23 deltagarnas verk är tillräckligt fristående
för att berika temat och inte bara underordna sig det. Utställningen är djärvt och fräscht disponerad. De flesta av verken är samlade utan avbalkningar i den stora utställningshallen, vars vita väggar är fulla av Dan Perjovschis klottrade, grafiskt tydliga satirer.
Mitt emot varandra vid hallens kaféhörna har han satt två kommentarer som ger utställningens spännvidd i ett nötskal. På den ena illustreras ordet DEMOKRATI med en ledare som sträcker ut armarna i en stor omfamning men samtidigt skymmer sikten för dem som står runt honom. På den andra pratar en konstnär med en annan: ”Har du gjort Venedig, Kassel, Armory... (och så vidare)? OK, då är du en normal konstnär”.

Normala konstnärer är kanske också duon Sener Özmen och Erkan Özgen, men i det videoverk de visar är det den vanlottades fåfänga anspråk på jämlikhet som kommenteras. I moderna kostymer, men i rollen av Don Quixote och Sancho Panza, rider de två konstnärerna genom kurdiska bergstrakter och frågar efter vägen till Tate Modern i
London
Landsmannen Ahmet Ögüts bidrag har en ännu skarpare satirisk udd. Han har gjort en tredimensionell barnbok där motiven visar tortyr och vapenhot. Kombinationen ”våldsdokument och barnbok” driver normaliseringen av det exceptionella till sin spets.
Och i Tanja Ostojics video Naked Life ser och hör vi till en början inget annat än konstnären som på knagglig engelska och i ett dåligt upplyst rum läser ur rapporter om Tysklands tvångsavvisning av romer. För varje uppläst tragedi låter hon ett plagg falla. Till slut ser vi bokstavligen ”naket liv”, och konstnären kan inte längre hålla tillbaka tårarna. Jag antar att detta förtydligar min fråga hur den genuint engagerade skall kunna ”problematisera” sitt engagemang.
Jag kan inte heller förbigå Johanna Billings kortfilm Magical World som återger hur en grupp barn på ett kulturcentrum i Kroatien lär in och framför den amerikanska sång som utgör filmens titel. Det hela kan ses som en kommentar till Balkanländernas integration i EU, men vad som får filmen
att fastna i minnet är den djupa empatin i Billings sätt att via kameran låta oss möta barnen och miljön.

I samma land utspelar sig Goran Devics film om kråkor - närmare bestämt de kråkor som en fabriksdirektör skall ha importerat till en kroatisk småstad. Devic intervjuar stadens invånare om de ”främmande” kråkorna och om de pågående försöken att utrota dem. Utrotningen blir en metafor för den inte alltför avlägsna etniska rensningen och för varje samhälles normaliseringsmekanismer.
Luke Fowlers dokumentärfilm om ett radikalt brittiskt musikkollektiv ger inblick i hur subkulturer och extremrörelser utvecklar egna sådana mekanismer. Pernille Skovs och Søren Holm Hvilsbys systematiska kartläggning av bodbyggen i Christiania visar hur subkulturen gradvis återinlemmas i det omgivande samhället.

Två konstnärer och två verkserier har jag svårare för, nämligen Chad McCails version av mänsklighetens historia och Kirstine Roepstorffs collage och applikationer. I båda fallen rör det sig om bildserier i stora
format, och om en mycket färgrik och utpräglat visuell konst. Det är lätt att förstå varför dessa verk fått så stort utrymme - de tillför en festivitas och en sinnlighet som lättar upp. Men jag frågar mig om de ger så mycket mer än så. Kirstine Roepsdorffs tekniskt intrikata montage baserade på rasterbilder har givits djupsinniga och mediekritiska innebörder. För mig förblir de okomplicerat dekorativa.
Chad McCail berättar stiliserat med bildelement och pratbubblor som inspirerats av serier och konferensgrafik. Den här gången handlar det om den onde Skaparen, som sår fiendskap mellan människan och livet själv, representerat av Ormen.
I ett stort diagram visas en världsordning där robotar arbetar för några få profitörer medan de kostsamma människorna marginaliserats. Längst upp i hierarkin presiderar Skaparen. I en märklig bild spyr ormen eld över fabrikerna, och bakom en man och en kvinna i en soffa (dolda här) sysslar deras andra jag med helt andra saker än att se på tv.
Nå, det kan vara både skojigt
och bitskt. Men om myllret av symboler och bildtecken ger ett intryck av komplexitet är det i slutändan mest plattityder man hittar. Vi visste redan att prästerskapet skrämmer folket till tystnad. Fanns det inget enklare sätt att säga det?
I slutändan är det ändå utställningens helhet som imponerar mest, och Rooseum skall gratuleras för att man på detta sätt förmår visa verksamhetens styrka efter de senaste månadernas nedläggningshot.