Att hennes skapelser passerat under radarn genom den inhemska designhistorien, säger mer om bristerna i svensk designlitteratur än om den redan på sin tid internationellt hyllade möbelarkitekten Greta Magnusson Grossman.
Därför är det nu hög tid att Arkitekturmuseet, med utökat uppdrag innefattande även form och design, berättar historien bakom dessa smäckra och humoristiska skapelser, som annars endast finns till allmän beskådan när de dyker upp på de stora auktionshusens visningar.
”1928 började hon sin utbildning till möbelarkitekt på Högre Konstindustriella Skolan”, står att läsa i katalogen. Ett självklart val kan tyckas, men att hon i 1920-talets Sverige närmade sig sitt kall genom att först arbeta som snickerilärling, är beundransvärt när samtida kvinnligt skapande främst var hänvisat till hemmet och där textil ansågs vara ett mer passande materialval. Magnusson Grossman sökte också anställning som möbelritare på NK:s verkstäder under Axel Einar Hjort, men fick nobben eftersom det saknades omklädningsrum för kvinnor.
Ordet särling kanske borde bytas mot pionjär, eller möjligen experimentell arkitekt och formgivare. För med klassiker som den smäckra trebenta golvlampan Grasshopper eller den prisade Cobra i bagaget krävdes mycket av det omslutande skalet, det vill säga husen. I Grossmans fall blev det flertalet villor med öppen planlösning och flyttbara väggar, där den egna bostaden Kiernan house i den nya hemstaden Los Angeles (dit hon flyttade med sin man Billy Grossman 1940) blev hennes internationella genombrott. Tidskriften Arts & Architecture hyllade kvinnan som kunde bygga på omöjliga tomter, samtidigt som den initierade Case study house-programmet, där storheter som Charles och Ray Eames och Richard Neutra utforskade bostadens möjligheter.
Greta Magnusson Grossman banade väg för avantgardistiska tankar om boendet och öppnade butiker, i sann Estrid Ericsson-anda, både i Stockholm och Beverly Hills. Men det är ändå hennes idoga iver att rucka på modernismens stelbenta normer, som gjort Magnusson Grossmans skapelser odödliga.
Utställningen på Arkitekturmuseet är en habil exposé, från arbetet i egna firman Studio i Stockholm, via Beverly Hills-villor och den egna affären på North Rodeo Drive. En klanderfri scenografi lyfter fram alstren, men tillför inget extra. Det gör däremot boken Greta Magnusson Grossman – a Car and Some Shorts med Andrea Codrington, som huvudförfattare.
Som så ofta på svenska institutioner finns fördjupning i det tryckta ordet, medan den visuella gestaltningen förblir en trevlig fond.
