Ju mer saker förändras, desto mer förblir de desamma. Denna kryptiska sats får ny relevans inför Sylvan Lionnis sparsmakade utställning på Stene projects. För det som slår mig är hur mycket som hänt med måleriet utan att det på ytan har hänt någonting.

Först ser jag Lionnis utställning som en fortsättning på minimalismens uppgörelse med det abstrakta måleriets häftiga gestik, då man istället sökte sig till industriellt färdigställda material. Därmed blev formalismen underordnad konceptet: när man skapar konst av prefabricerade material är idén viktigare än utförandet.

I denna tradition ser jag verk som ”Letter, Legal, Legal”, och ”Legal index” vilka består av några olikfärgade A4 och ett blad ur en anteckningsbok. Kompositionen är finstämd och den funna färgskalan subtil. De lite tillknölade pappren pekar mot en vardagsföremålens poetik, tänker jag – för att plötsligen inse att pappersarken i själva verket är bemålade plåtskivor. Den slumpartade knyckligheten är utförd med största medvetenhet.

Här finns en lite oväntad parallell till Tony Matelli, en annan amerikansk konstnär som nu ställer ut på Andréhn-Schiptjenko. Bägge är illusionister: Matelli gör realistiska skulpturer av ogräs i brons och Lionni gör alltså pappersark i plåt.

Men om Tony Matelli använder ett ”fint” material för att återskapa det fula, rör sig Lionni inom en mer snäv konstkontext. Halva poängen med att återskapa ett pappersark är att ett sådant redan från början är möjligt att avläsa som konst. Lionni vänder därmed på den konceptuella steken och använder idén om det prefabricerade som en utgångspunkt för måleriet.

Man kan invända att det gör Lionnis konst osjälvständig, men det är ett argument som troligen lämnar konstnären tämligen oberörd. Här finns citat och alluderingar till andra konstnärer i varje verk: från Blinky Palermos skisser, till Imi Koebels och Piet Mondrians rutmönster liksom till Bridget Rileys op-måleri. Ibland blir citaten nycklar, som i minimalistverken, ibland säger de mig ingenting, som rutmönstret i ”Avenue of the Americas”.

Hursomhelst signalerar Lionnis utställning att jakten på det tidigare orörda hör historien till: det viktiga är snarare hur man sätter samman sina kombinationer. Nyheten är helt enkelt att det inte finns något nytt.