Keramik har aldrig varit hedersgäst i konstens finrum och under 1900-talet finns gott om exempel på klichéartade verk som vacklar mellan skulptur och prydnadsföremål. Kampen för att uppgradera material med låg status ledde på 60-talet till ett tillåtande klimat. När skillnaden mellan bruksföremål och fri konst suddades ut fick textil och keramik ett annat spelrum.
Men varje medium har sina fördelar och begränsningar. Därför kan det bli knepigt när en konstnär vill översätta ett verk från ett material till ett annat.
I ett större nyproducerat verk suger Klara Kristalova tag i Goyas nerviga bildvärld. Utgångspunkten blir det mörka och mest berömda motivet med en sovande man i ett moln av fladdermöss i spanjorens grafiska serie Los Caprichos. Men här tar hon sig vatten över huvudet. Det spegelblanka stengodset har inte kapacitet att uttrycka nattdjurens aggressiva och attackerande blickar, de som skapar den hotfulla stämningen i Goyas verk.
Det är också tekniskt komplicerat att tillverka horder av fladdermöss i ömtålig keramik. Kanske är det därför denna Goyaparafras utförts på ett så beskedligt sätt. De obehagliga fladdermössen har ersatts av några flaxande fåglar och oskuldsfulla djur som nu inte vakar över en man utan över en liten flicka som somnat vid sin pulpet.
Goya ville med sin titel ”När förnuftet sover skapas monster” påminna om kusligheter i det undermedvetnas dolda rum. Men Kristalova styckar av titeln till ”När förnuftet sover”, vilket leder till en trist förenkling av Goyas verk.
Många konstnärer har i likhet med Klara Kristalova lockats till tolkningar och vidareutvecklingar av Arnold Böcklins Toteninsel (Dödens ö), en svit teatrala målningar med dödstema från 1880-talet. När en konstnär närmar sig en kollega finns möjlighet att vidga eller reducera motivet. I Kristalovas keramiska version av Böcklins känslodrypande scen är roddbåten med kistan borta. Verket blir fortfarande ett tecken för dödens plats men utan litterära anspråk.
Mest övertygande blir det när hon söker sig ut i en kaosartad bildvärld där gestalterna gradvis drivs mot undergång och upplösning. I tre skulpturer med titlarna Flat, Upplösning och Lång flod laborerar hon med en existentiell tematik och balanserar samtidigt skickligt mellan olika bildtraditioner och konventioner.
Kvinnorna i verken har lossat förtöjningarna till sig själva och till omvärlden. En av dessa gränslösa figurer ligger på golvet som en medaljong, inbäddad i ett okontrollerat svart hårsvall – ett uttryck för romantikens kvalmiga längtan efter att dunsta bort, att ge upp sitt eget namn och bli ett med materien.
En annan skulptur är uthälld som en formlös massa med distinkt tuschade ögon och svärmisk blick. De svällande formerna för tankarna till ätstörningar, men verket är mer mångbottnat än Marianne Lindberg De Geers bronsskulpturer i Växjö där en bulimisk och en anorektisk kvinna skärskådar varandra.
Klara Kristalova har gjort sin expanderande kvinna till en siare, en försångare som med halvöppen mun vänder sitt outgrundliga ansikte uppåt. Den lysande vitheten i glasyren antyder en Venusgestalt som stiger upp ur ett skummande hav, på en gång på väg att upplösas och ta form.
En tredje kvinna har flutit upp ur en tjärn, en drunknad människa som återtar kommandot över livet. Ur munnen väller en flod med mörkt vatten. Hon gör sig av med gammal barlast. Det är dags att rikta ansiktet mot solen, att andas ljus och luft.
