Det är de stora konstmuseernas uppgift att bryta vad T S Eliot kallade ”provinsialismen i tiden” och visa oss att tilltalet i äldre konst kan vara lika omedelbart som våra dagars. Så var det med förra årets Caspar David Friedrich-utställning på Nationalmuseum; här fanns ett måleri med direktförbindelse till nutida betraktares känsloliv.
Men ett konstmuseum ska inte bara stryka publiken medhårs. Det bör också ställa oss inför den annorlunda konsten, den med äldre tiders uttryckssätt, koder, ideal. Ett konstmuseum ska utmana betraktaren och lära ut något han eller hon inte vet.
I Nationalmuseums utställning Rubens & Van Dyck är konsten främmande. Här står vi inte inför någon spegel för nutiden. Rubens sofistikerade måleri med material från grekisk-romerska och kristna, ofta gammaltestamentliga berättelser, har innebörder som kräver kunskaper de flesta av oss inte längre har. Och Van Dycks formella porträtt visar människor vi inte vet något om. Men det är svårt att tänka sig en bättre pedagogik än den som Görel Cavalli-Björkman och hennes medarbetare förser oss med, via väggtexter, bildspel och gedigen katalog. Vi leds bakåt, bortåt, till det förflutna.
Eftersom Nationalmuseum äger åtskilliga flamländare – bland annat utsökta stilleben som Jan Brueghels blomstervas och Osias Beerts körsbär – har man kompletterat inlånade verk av mästarna Rubens och Van Dyck med egna målningar. Vi får ett panorama över flamländskt måleri, storslaget, sinnrikt, katolskt och Italieninspirerat – till skillnad från det nordligare, holländska och protestantiska måleriet som var stramare och intimare.
Skillnaden mellan flamländskt och holländskt är något av en nyckel till svårigheterna som utställningen ställer oss inför. Hos det holländska barockmåleriet, mer uppskattat i våra dagar, särskilt Rembrandt och Vermeer, finns en ögonblickets närvaro, en atmosfärisk täthet och en lågmäldare men också direktare sinnlighet än hos flamländarna. Med konsthistorikern Svetlana Alpers tacksamma distinktion beskriver holländarna, medan flamländarna berättar.
Hos Rubens är berättelsen ofta svårfångad och komplex, flera tider är närvarande i samma målning och innebörderna är mytologiska, symboliska, allegoriska. Föremål, djur och människor trängs i bilderna, kroppar vrider sig i besynnerliga, hejdade rörelser, centrum löses upp. Rubens måleri domineras ofta av rosa, naket kött – man tänker ibland på Renoir som måste ha delat Rubens fäbless för yppiga kvinnor, så långt från nutidens anorektiska ideal.
Om Rubens var sin tids mest betydande målare – och den europeiska konsthistoriens första verkliga megastjärna – så var Van Dyck sin tids störste porträttmålare. 1632 flyttade han till England där han gärna betraktas som en del av den inhemska konsthistorien. Nästan ofattbart förmår han illudera hud, stoffer och material, fjädrar, siden, päls. De långa, smala händerna i många porträtt, inte minst i det av honom själv, bryter intressant mot det ekvilibristiska i hans måleri: händerna blir en visuell signatur. Och blickarna hos Van Dyck – vem har som han lyckats variera det mänskliga ögats uttryckskraft?
Till sist är det ändå skissen och det outförda som fångar mig i denna överdådiga utställning: Rubens lilla energiska Simson och lejonet som en gång köptes av Gustav III, och Van Dycks spöklikt svävande Beväpnad soldat till häst – en Edgar Degas 250 år för tidigt?
