För några år sedan såldes Lena Cronqvists målning Trolovningen från på auktion för 4,3 miljoner kronor – något som naturligtvis kan framkalla en hel del prestationsångest. Men Cronqvist vet hur man undviker att kvävas av sin egen stjärnstatus – ett faktum som hennes nya retrospektiv med grafiska verk bevisar. Det gäller att släppa kontrollen, utlämna sig åt slumpen och att jobba på trots att man inte vet riktigt hur det ska sluta.

Lena Cronqvist är utan tvivel en av den svenska samtidskonstens främsta ikoner. Redan i samband med hennes utställning på Liljevalchs 1994 menade jag att hon är mer betydande än exempelvis Jan Håfström och Ola Billgren. Till skillnad från sina manliga kollegor har Cronqvist alltid gått sin egen väg. En väg där grafiken blivit ett sätt för konstnären att slippa undan både sina egna och omgivningens krav.

Cronqvist har alltid haft en unik förmåga förnya sig själv utan att tumma på sin integritet. Från 60- och 70-talens bilder om moderskap och familj via 80-talets dito om konstnärens frigörelse från sin egen mor fram till 90-talet då hennes grymma små flickor dyker upp. Bilder som är minst lika radikala som den nya, unga flickkonsten från samma period av bland andra Maria Lindberg.

Trots att Lena Cronqvists grafiska blad bygger på samma motiv är känslan råare. Saker som bara antyds i målningar blir obarmhärtigt tydliga. Eftersom Cronqvist inte behärskar grafiken på samma sätt som måleriet avslöjar hon ofta sina hjärtlösa små flickor som något ännu värre.

Till exempel Flicka, mammadocka i balja från 1995 där flickans söta uppnäsa transformerats till ett rejält gristryne. Men Cronqvist är ingen elak häxa som förvandlar barn till bestialiska djur för nöjes skull, utan snarare en god fe som låter barnet regrediera för att slippa ansvar.

Grafiken är drastisk och skoningslös. När man målar med syra går det inte att sudda eller måla över. Konstnären måste helt enkelt lära sig att leva med sina misstag, något som Lena Cronqvist gör med den äran. Den klumpiga, oformliga svärtan som ska föreställa läpparna på flickan i Fiskkyss III från 2005 gör att fisken och flickan smälter samman. Om flickan kysser eller slukar fisken får betraktaren avgöra – båda alternativen är lika oroväckande.

Cronqvist grafik är – till skillnad från hennes måleri – inte det minsta insmickrande eller förlåtande. Som grafiker liknar konstnären mest av allt en forskare som osentimentalt och kliniskt rapporterar det hon ser. När vi andra vänder bort blicken så har Lena Cronqvist bara börjat studera sina försöksobjekt, allt från döda djur till monstruösa barn. Och precis som Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink tillhör hennes rapporter de mest oumbärliga svenska klassikerna.