tom 25 november
Christer Strömholm (1918–2002) är den svenska fotografins klart lysande fixstjärna. Han är det för att han tidigt använde fotografin för att skapa konst, formmedvetet och personligt. Och för att åtskilliga av Sveriges yngre fotografer under årens lopp har vägletts – fast mer sällan nått upp till – exemplet Strömholm: hur man kunde leva fotografin och inte bara göra den, ett romantiskt konstnärsideal som han själv utformade både praktiskt och realistiskt, som en nutida, nomadisk Rimbaud med kamera.
Hans bilder har en helt och hållet egen estetik. De får oss att se, se det annorlunda, och se annorlunda. Många bildskapare gör förstås det, men här sker något mer: Strömholm frigör åskådaren från voyeurens roll, den som den fotografiska tekniken så lätt förleder till. Han låter oss träda i direktkontakt med det vi ser, sårbart ting, ömtålig människa. Barn, blickmöten, gåtfulla kvinnor. Verkligheter, ofta förbisedda, från gatan, hotellrummet, loppmarknaden, talar med oss och vi med dem, i ett samspråk som förenar det ordlöst tydliga med det skyggt reserverade.
En Strömholmbild är till bara för en enda åskådare: den som står framför den för ögonblicket. Hans fotografier är aldrig närgångna fast ofta intima, aldrig vädjande fast ofta känslostarka, aldrig vitsiga fast ibland lekfulla, aldrig chockartade fast då och då otäcka. Här finns ett stort lugn, också när motiven är ett indiskt barn på ett likbål, en flicka som blivit blind i Hiroshima. Magin i bilderna? Att det vi ser också ser oss – även det döda, det blinda! En Strömholmbild är – så nära nu ett konstverk kan komma det – en annan varelse som vet att vi är där.
Liksom i all riktigt betydande konst handlar det om en konstnär som inte uttrycker sig själv utan som använder bilder för att nå utöver sig själv: till ett slags sammanlänkning av åskådare och värld. I en berömd text kallad ”Det sammanflätade och det korsställda” talar filosofen Maurice Merleau-Ponty om hur Cézanne i sina målningar får åskådaren att genom sinnena byta plats med bildens verklighet. Det är något sådant som sker i ett Strömholmfotografi, bilderna väcker vår insikt, också i oss själva.
Inget kan därför vara mer välkommet än Fotografiskas stora retrospektiv kort och gott betitlad CHR. Det är den största utställningen om honom sedan den han själv var med om att iscensätta på Moderna museet 1986.
Nu, äntligen och på nytt, får vi honom i helfigur. Här har man tänkt more is more och visar 200 bilder, liksom några montrar med små fetischsamlingar, objets trouvés nära barnets värld som han kunde använda i bilder.
Och hängningen, av den nutidstrendiga dunkla arten, är mer redovisande än tolkande. Fast med ett teatralt undantag: ett nästan svart rum där bilderna från Strömholms utställning på NK 1965 visas. Här talar rummet på bekostnad av bilderna.
En mittpunkt i utställningen är fotografierna av transsexuella i Paris. Vi möter en konstnär som skildrar andra människor – vänner – med en ömsinthet som är helt och hållet drabbande. Inget görs för effekten, allt för omsorgen om den Andre. Dessa bilder tillhör 1900-talets stora porträttkonst.
I samband med utställningen ger förlaget Max Ström ut en vacker Strömholm-atlas, ”Post Scriptum” kallad, med en välkommen biografi skriven av Johan Tell. Men här saknas den inträngande texten om konstnärskapet, liksom en ordentlig bibliografi. Den stora Strömholm-monografin får vi med andra ord vänta på.
”Nana”, Paris 1959.
