Det pyttelilla galleriet Ynglingagatan 1 startade i en tid då hela den stockholmska konstscenen var inne i en föryngrings- och vitaliseringsprocess. Det kollektivt och ideellt drivna galleriet var alltså inte så ensamt kämpande som man kan förledas att tro av den Moderna museet- utställning som dokumenterar dess verksamhet från den pigga starten 1993 på Ynglingagatan till den sista inte fullt lika vitala sucken 1999 i större lokaler på Döbelnsgatan.
Svenska Dagbladets helgbilaga City gav det uttalat icke-kommersiella galleriet stort utrymme. Det kan man se i den innehållsrika klippkatalogen, där de flesta av mina egna SvD-texter om Ynglingagatan 1 finns med jämte utförlig dokumentation av galleriets aktiviteter i gränslandet mellan konst, design och arkitektur.
Utställningen är kronologiskt arrangerad och med formen av en konstmässa, komplett med bås för de mer eller mindre omfattande, och därmed mer eller mindre begripliga, rekonstruktionerna av de ofta amerikanskt orienterade utställningarna. Det var liksom ingen slump att man visade de kaliforniska konstnärerna Paul McCarthy och Mike Kelleys groteska video om Heidi eller Larry Clarks drog- och våldsromantiserande fotografier. Men det fanns plats även för Paul Davis post it-lappar, Lilly van der Stokkers bolibompigt pastelliga väggmåleri, Peder Lands nakendans-video (fortfarande lika förfärlig) och Gunilla Klingbergs psykedeliska varumärkesornamentik.
Jodå, nog är det en nostalgitripp för oss som var med, och antagligen ögonöppnande för den som missade 90-talet. Och visst var Ynglingagatan 1 tidigt ute med vissa betydande svenska och internationella konstnärsskap. Men jag kan inte riktigt förstå varför Moderna museet tycker att vi ska se detta precis nu. Några vändor i salarna styrker dessutom en känsla jag hade även när det begav sig: att Fredrik Swärds uppfinningsrikt kongeniala vernissagekort kunde vara bättre än de ibland besvärande tunna utställningarna.
