Nora vid jadeitverkstaden i utställningen Spelet om Maya.
Jag frågar mina vänner vad ordet maya säger dem.
- Centralamerikansk högkultur före Columbus. Pyramider. Matematik och astronomi, svarar de, och sedan säger de inte mycket mer.
Just så. Mina vänner är förmodligen representativa för hyfsat allmänbildade och kulturintresserade svenskar. Om västra halvklotets förkolumbianska kulturer vet de flesta av oss mycket lite. Det finns alltså en betydande kunskapslucka att fylla för exempelvis ett museum.
Det är emellertid inte vad Historiska museet tagit fasta på i sin nya utställning Spelet om maya, lanserad som museets stora satsning under mångkulturåret.
Spelet om maya är inte tänkt primärt som en utställning om mayakulturen, det uttalade huvudsyftet är i stället att få besökarna att reflektera kring begreppet historia och dess ideologiska dimension, och, som tillförordnade museichefen Lars Amréus uttryckte saken på pressvisningen, att göra upptäckter om sig själva.
Den huvudsakliga målgruppen
är gymnasieelever, vilket märks på upplägget. Vid ingången till utställningen presenteras sex påhittade rollfigurer i form av manshöga pappdockor i serieteckningsutförande. Dessa figurer befinner sig i Cancuén, en arkeologisk utgrävningsplats i centrala Guatemala, och tanken är att besökaren ska följa en av dem i spåren genom utställningen, ja, helst ska man gå igenom utställningen flera gånger, i olika spår.
Spåren korsar varandra ibland, och då konverserar seriefigurerna med varandra i pratbubblor. Så småningom blir man varse en sorts handling, en något osammanhängande story som dock är kryddad med ett mord. Promenaden avslutas vid en ”åsiktsmaskin” där man ska låtsas att man har hittat ett arkeologiskt föremål och ta ställning till vad man ska göra med det.
Bakom en skärm intill kan man se en kort filmslinga med bilder från Cancuéntrakten, och några klipp dels från en Indiana Jonesfilm, dels från ett teveprogram om smuggling av arkeologiska föremål. Här visas också, under några sekunder,
utställningens enda karta.
Vid det här laget undrar nog den intresserade läsaren om det inte visas några föremål på utställningen. Jo då, för den som struntar i de utlagda spåren och orkar bortse från de allestädes närvarande pappdockorna finns det en hel del att upptäcka, gravfiguriner, skulpturer, smycken, stenpaneler, föremål från verkstäder där man bearbetat flinta, jade och obsidian, bland annat.
Men det kräver beslutsamhet och koncentration av besökaren, för många av montrarna är infällda i golvet, så det är lätt hänt att man missar dem. Upplysningarna om föremålen är i de flesta fall inlagda i seriefigurernas påhittade brev, vykort och rapporter.
Cancuén existerar alltså i sinnevärlden, det är kanske säkrast att påpeka, med tanke på utställningens många fiktiva inslag.
Platsen började grävas ut på allvar först 1999, då en amerikansk arkeolog av en händelse upptäckte ett enormt palats, övervuxet av regnskog. De fortsatta undersökningarna har lett till att man i dag tror att Cancuén, till skillnad
från många andra kungasäten i mayaområdet, i första hand var ett handelscentrum.
Det är från dessa ännu pågående utgrävningar föremålen har hämtats. De tillhör Nationalmuseet för arkeologi och etnologi i Guatemala, men har ännu inte ställts ut där. Huruvida det beror på att det fortfarande saknas visningslokaler där eller på någon annan orsak kunde de utställningsansvariga inte säga på pressvisningen, inte heller hur det kommer sig att föremålen har lånats ut till just vår avkrok av världen - de har tidigare bara visats i Finland, på Didrichsens konstmuseum i Helsingfors.
Denna genanta oförmåga att ge de mest elementära besked om förutsättningarna för utställningen tror jag dessvärre är symptomatisk.
För om man nu ska reflektera över historiens ideologiska dimension ligger det svindlande nära till hands att se Spelet om maya som ett skolexempel på västerländsk, kolonial arrogans. Historiska museet har fått möjlighet att ställa ut ett antal nyupptäckta, i vissa fall förmodligen unika arkeologiska föremål
från ett land i tredje världen, men för utställarna saknar de nästan helt intresse utom i den mån västerländska museibesökare kan spegla sig i dem och ”göra upptäckter om sig själva”.
Golvmontrarna, där besökaren ibland bokstavligen trampar på föremålen, framstår i det sammanhanget som närmast övertydliga i sin symbolik.
De kunskaper om maya som besökaren får med sig hem är fragmentariska på gränsen till obegripliga, möjligen beroende på att utställningen präglas av en uppenbar ovilja - eller är det skräck? - för att påstå någonting över huvud taget. I katalogen finns några upplysande artiklar, andra är av ett sådant slag att det är bäst att förbigå dem med tystnad. Stackars gymnasieelever, om det är dem de är riktade till.
Den som är intresserad av mayakulturen och mayafolkens levnadsvillkor i dag rekommenderas att läsa morgondagens understreckare i SvD. Ett par läsvärda texter finns på Historiska museets hemsida, www.historiska.se, och man kan också gå in på det finländska Didrichsenmuseets hemsida,
www.didrichsenmuseum.fi, och klicka på Föregående utställningar.
