Vad kan Pablo Picasso (1881–1973) ha att säga en samtidsorienterad konstpublik, undrar jag på trappan till Grand Palais i Paris där Picasso och mästarna visas som en av tre samtidigt pågående Picassoutställningar.
Den nutida betraktaren är i mitt fall en person som är skolad under modernismen, men som i dagsläget vänt blicken mot färskare och mer konceptuellt förankrad konst.
Svaret på frågan ger sig relativt snabbt; dels uppslukas jag fullkomligt av det ohejdade och spirituella – för att inte säga intelligenta – temperamentet i Picassobilderna, dels bygger utställningarna på en mycket väl fungerande grundidé. Här handlar det om att, genom att visa upp en mängd av Picassos förebilder, lyfta fram hur den konstnärliga stilen konstrueras i ständig dialog.
Vi får följa hur den unge konststudenten vänder sig mot antiken i sina studier för att senare via bland andra Rembrandt, Zurbarán, El Greco, Poussin, Vélasquez, Goya, Delacroix, Manet och Matisse pröva det egna språket. Vad som i dessa utställningar är slående, förutom bredden i det inlånade materialet, är att fenomen som ”stil” och ”geni” får en uppfriskande genomlysning.
Målaren förefaller ha varit helt oförvägen och mycket ambitiös i sina utforskningar och genom detta kannibalistiska kynne har målet, enligt egen utsago, varit att ompröva tidigare skönhetsbegrepp. Det ständiga lånande, citerande och samplande som vi vant oss att förknippa med nutiden, befinns plötsligt vara representerat långt tidigare.
Mindre oväntat var kanske att finna skönhet som tema i sammanhanget. Efter modernismen ett ytterst nedtonat spår, vilket också nyligen kommenterats (i Axess nr 7 och DN 20/10). Men inte desto mindre nog så intressant att utmönstra. För vad är skönhet? En överreklamerad kvalitet? Eller kanske något mer komplext – ett undflyende fenomen som är inskrivet både i den dagliga tillvaron och i estetiken? I Picassos fall handlar det om ett sökande. Skönhetsbegreppet måste omkullkastas om och om igen och sedan lokaliseras på nytt.
I sitt frenetiska testande gör konstnären halt vid en mängd vägskäl. Två exempel är den äldre spanska måleritraditionen samt den dekorativa ådra som tydligast finns representerad hos Matisse, men som har kopplingar till all sorts förmodern och hantverksbaserad konst. Hos mästare som Zurbarán följer Picasso genom stillebentraditionen och verk som Agnus Dei (1635) upp ett djupare existentiellt drag, medan han hos El Greco plockar upp reduktionen som ett verksamt medel.
Delutställningen Picasso – Delacroix bygger på en omfattande serie parafraser som Picasso utförde under det algeriska befrielsekrigets 1950-tal, efter den senares Kvinnorna från Alger från 1834. I romantikens drömlika exotism fanns material till dekorativa laborationer av den typ som vännen Matisse arbetade med.
Den ornamentik som bär upp bilden, är hämtad direkt från islamsk bildvärld och från fransk textiltradition. Suggestiva bildelement som ofta setts över axeln under högmodernismen (men även senare). Fascinerande är en serie svarta tuschteckningar, med variationer av rutmönster, ringar och svarta prickar. Enkelt och genialt.
Minst intressant finner jag Manetutställningen, centrerad kring Frukost i det gröna. Här lyfter aldrig riktigt replikerna. Tvärtom blir uppsättningens erotiska tecken i sina omformuleringar bara monotona och schablonmässiga. Manets oerhört kända, nakna kvinnogestalt hittar inte den egna plats hon förtjänar hos någon av målarna.
Men som helhet gör utställningarna ett starkt intryck. Inte minst det faktum att variation som arbetsmetod tycks ha haft en så framträdande plats i Picassos produktion, med en oändlig följd av enkla teman, i praktiken mycket svåra att variera på ett utmanande sätt. En konst så god som någon.
