På Konsthall C och utställningen Ändra Allt! tar besökaren del av pappersbuntar, pärmar och böcker och även ett par videofilmer. Var ska jag börja och vad handlar det om?, är helt säkert en vanlig tanke hos besökaren. Man ska bläddra och läsa, ett besök på Konsthall C tar tid.

Ändra allt!, liksom Journal No. 1 – An Artist’s Impression, bygger på ett slags journalistisk metod. Båda utställningarna är lika tidstypiska som sevärda.

Konsthall C är unik i sitt slag. Här har man sedan starten för några år sedan lagt all kraft på att redovisa och granska den svenska välfärden i stadsdelen Hökar­ängen, den del i Stockholm där konsthallen ligger. Den här gången handlar utställningen om social­tjänstens försök, under ledning av Ruth Wächter, att göra arbetsmetoderna mer humana.

Försöket genomfördes mellan 1977 och 1985 och de inblandade vittnar idag om hur lyckat det var. Modellen byggde på den – kan tyckas – självklara idén att klienter skulle tas emot som medmänniskor och att de inte skulle stämplas som fattiga. Trots goda resultat och ett minskat antal social­bidragstagare användes modellen aldrig på annat håll i Sverige.

Jämförelsen med journalistik är rimlig eftersom utställningen ser ut som en ofärdig artikel i tredimensionellt format. Även om metoden medför vissa tillgänglighetsproblem har den sitt eget poetiska språk som handlar mer om att redovisa en process än att uttrycka en känsla kring den. Begreppet arkivkonst är idag den vanligaste beteckningen på den här metoden, det vill säga kons­ten ser ut som ett slags arkiv.

I serien Den 1:a på Moderna visas Hito Steyerls film Journal No. 1 – An artist’s impression som också för tankarna till journalistiken. I filmen letar Steyerl efter en gammal försvunnen journalfilm. Hon tar sig an problematiken med ­etnisk tillhörighet i Bosnien och Hercegovina under inbördes­kriget.

Även om denna film är tänkt att vara utställningens huvudnummer är det en annan film besökarna ska försöka se: Lovely Andrea som visas i museets biograf den sista av de tre filmkvällar som arrangeras av museet i anslutning till Den 1:a på Moderna. Filmen handlar om Steyerl själv och hennes jakt på några försvunna bilder, vilket kanske är hemligheten bakom engagemanget som lyser igenom i varje bildruta.

I den bildserie hon söker i ­Lovely Andrea poserar hon framför kameran som bondage­modell. Vi följer Steyerls möten med foto­grafer, assistenter och modeller i Tokyo där bilderna togs för tjugo år sedan. Till slut hittar hon bilderna, men det är inte enbart det att hon lyckas som gör filmen ­intressant. Det är framför allt hennes oortodoxa metod som fascinerar. Hon avdramatiserar, men utan att förringa allvaret.

Några exempel: när en kvinna ­berättar att hon ­arbetar med webbdesign klipper Steyerl till en ­gammal animerad tv-serie med ­Spindelmannen från 60-talet. När ­någon säger att skammen är grunden för bondage­kulturen klipper hon till en gammal musikvideo med Shirley & Company och hit­låten Shame, shame, shame och så fortsätter det.

Lovely Andrea visades i somras på Documenta i Kassel och det är förvånande att den inte blev museets förstahandsval när man nu valde att visa film av Hito Steyerl.

Moderna museet visar filmer av Hito Steyerl i museets biograf den 22 januari och den 10 februari.