Det finns inget insmickrande i Elinor Caruccis fotografier. Det är därför de är så drabbande. De etsar sig fast i minnet, inte nödvändigtvis därför att vi vill komma ihåg dem utan snarare därför att vi inte kan glömma dem. Med sin kamera följer Carucci det familjeliv som utspelar sig runtomkring henne.

Hon började ta bilder på sina föräldrar, när hon själv var i femtonårsåldern. Det var i början av 1990-talet. Den fragmentariska familjekrönikan har fortsatt med både spontana snapshots och arrangerade scener, där Elinor Carucci själv, hennes make och deras små barn är huvudaktörer. Det är som om det allra viktigaste utspelade sig i familjens stängda rum.

I bildurvalet på Fotografins hus är serierna Closer, Comfort, Crisis och My children representerade. Fotografierna arrangeras i ett fritt bildflöde. Ögonblicken adderas till varandra och formar ett flerdimensionellt men också instängt liv. Extrema närbilder växlar med motiv som fångats på avstånd. Dragkedjans avtryck i huden. Ett knallrött läppstift på moderns läppar. Ett gråtande barn.

Utan att vara chockerande framstår Caruccis familjesvit som vågad i sin hänsynslösa uppriktighet i skildringen av egna erfarenheter. Det är lika kärleksfullt som naket. Hon tvekar aldrig inför att exponera sig själv och sina närmaste i vardagens intima stunder. Kameran granskar detaljer som om den var ett förstoringsglas. Barnen ammas, mjölk droppar från ett svullet bröst, ett blodspår ringlar sig i handfatet. Makar surar, älskande försonas. Högst privat och samtidigt lätt att leva sig in i. Det handlar om livets ordinära gång utan förskönande bilder, utan moralkakor.

För sina bilder av nakna barn har Carucci drabbats av liknande kritik som Sally Mann och hennes Immediate family (1992) med fotografens minderåriga barn som modeller. I en intervju har Carucci själv betonat att hon bryr sig mer om vad hennes barn kommer att tycka om henne som mor än som fotograf. Vi kan bara bedöma det sistnämnda.