Vart tionde år sammanfaller megautställningarna Venedigbiennalen, Documenta i Kassel och Skulptur Projekte i Münster med varandra – vilka äger rum vartannat år, vart femte respektive vart tionde år – och då kallar vi det inom konstvärlden att vi gör ”the grand tour”.

Uttrycket har en äldre historia och kommer av de bildningsresor som det under 1700-talet var vanligt att adelsfamiljernas söner gjorde. De gav sig ut på en rundresa som varade ett par, tre år för att besöka de europeiska kulturstäderna och ta del av det antika kulturarvet. Antikvurmen kombinerades med språkstudier och affärsintressen.

Nu ser vi i stället för bildningstörstande antikstudenter horder av konstnärer och andra konstintresserade som drar runt från stad till stad i jakt på nyheter inom samtidskonsten. Tågen mellan Münster och Kassel är fullsatta intill ståplats och extravagnar sätts in.

En form av konstvärldsturism har skapats där konsten träder in som ett väl fungerande medel för marknadsföring av städer och regioner. Skulptur Projekte i Münster är ett ovanligt lyckat exempel på det som kallas city branding.

Projektet påbörjades 1977 i försiktig skala med en idé om att få fler djärva skulpturer i stadens offentliga rum och har under tre decennier utvecklats till ett utställningskoncept som inte bara har påverkat den offentliga skulpturen generellt utan även staden Münsters identitet och självbild.

Konsten undersöker stadens historiska, kulturella, ideologiska och sociala rum vilka är i ständig förändring. Interventionen lämnar efter sig spår i stadsbilden, ibland med permanenta skulpturer till följd men alltid som resultat ett förändrat medvetande.

I år öppnades en fast utställning, ett arkiv med skisser, modeller, pressklipp, brev och annan dokumentation kring utställningarna. Samtidigt betonas i år mer än någonsin de föregående årens bidrag till projektet Skulptur Projekte. Konsten och staden växer ihop och lever i symbios och det är vad utställningen som helhet vill visa.

En konstnär som har tagit fasta på denna idé är Dominique Gonzalez-Foerster i verket Roman de Münster.

I repliker i skala 1:4 av tidigare uppförda verk skapas en sorts berättelse om Münster och skulpturprojektets historia. Alla de välkända verken kan ses på en och samma plats intill stadens promenad- och cykelstråk.

Hänvisning till projektets tidigare decennier finns också i Michael Ashers Caravan-projekt som är ett upprepat nummer. En husvagn flyttas runt till olika platser i stadsrummet, alltid samma Caravan från 70-talet, vilken numera utgör ett mer udda inslag i stadsbilden än när det först begav sig.

Utomhusskulptur i Münster handlar lika mycket om temporära interventioner som om bestående verk i betong. Bruce Naumans Square Depression har nu äntligen blivit uppförd utanför universitetets centrum för naturvetenskap.

Den var påtänkt redan 1977, men har först nu kommit till stånd. En nedsänkt vit kvadrat förvandlar ett dött utrymme till en plats med en stark förnimbar psykologisk verkan.

I kategorin undersökning av historiska rum och historiskt medvetande verkar Martha Rosler, Guillaume Bijl och flera andra. Bijl har för utställningen gjort en arkeologisk utgrävningsplats där vi ser ett kyrktorn sticka upp en bit ovan jord. Det hela är förstås en fiktiv plats som iscensätter upptäckten av en sjunken civilisation.

En rad projekt som tar utgångspunkt i Münsterbornas sociala liv kan märkas. Sympatisk är engelsmannen Jeremy Dellers upptäckt av tyskarnas förkärlek för trädgårdstäppor. I Münster finns flera trädgårdsföreningar med prunkande kolonilotter och små hus. En tysk flagga vajar intill en liten röd stuga och i bakgrunden syns rader av betonghöghus – som ett paradis i en öken. Det är denna sociala verklighet som Deller vill visa upp och jag beundrar Münsterborna som så tålmodigt låter sig ingå i ett konstprojekt.

Skulptur Projekte i Münster som 1987 skapade en stilbildande form av utställning med platsspecifika verk som kommenterar sin omgivning har med denna upplaga förstärkt förhållandet mellan offentlig skulptur och värdstaden Münster.

För 30 år sedan väckte skulpturerna starka reaktioner – pressurklipp i museet vittnar om det – men det tycks som om Münsterborna har hunnit smälta att de lever tillsammans med konsten och att de främmande ingreppen är en del av stadens identitet. Konsten verkar ha fått en ny och annorlunda funktion än att provocera.