Vågar man hoppas att det efter Bo Larssons utställning på Konstakademien inte ska dröja alltför länge förrän det bjuds på en lika magnifik uppvisning i vårt land? Delar av utställningen går vidare ut i landet så chansen finns för fler att se nutidsmåleri när det är som bäst.
Vad är det då som är så speciellt med Bo Larssons måleri? Framför allt är det nog hans förmåga att stimulera både öga och själ. Han utmanar det invanda seendet som Ernst Brunner skriver i sitt förord till katalogen.
Olle Granath var inne på samma väg som Brunner i sitt invigningstal i lördags, han ville gå ännu längre och dra uppmärksamheten från de i mitt tycke förföriskt vackra och till synes rätt okomplicerade Stockholmsmotiven och naturskild-ringarna i mer eller mindre sekelskiftesanda till det gungfly som lurar under motivet. Alltså: det är fråga om något annat än bara landskap. Larssons motiv förefaller mig ofta te sig som labyrinter med fler möjliga
utgångar än bara en. De kan bjuda ett motstånd som eggar snarare än tröttar ut betraktaren.

Den väldiga duken Snöfall, en av flera utsikter från Västerbron mot Långholmen, blir med sitt mörka vatten och sin kusliga kvällsstämning en bild av ändligheten. Ett hisnande fall ner i ett svart hål. I den lilla målningen Strömparterren blir broskuggan, som bryskt hugger av det ljusbemängda skummet, likaledes en påminnelse om vår dödlighet.
Också ekon från konsthistorien ljuder genom Larssons bilder. Över Rosa vatten och Landskapsinteriör svävar Prins Eugens ande, kanske också Osslunds.
I Stockholms inlopp tycker jag mig se lite av Eugène Janssons blåmåleri. Impressionisterna är närvarande: det lite suddiga och ljusstickiga i motiven från Slussen och utsikten från Södran, Malongen i nysnö och Långholmen i tö, E4:an vid Haga. Osökt kommer jag att tänka på Monet i ett vintrigt Norge.

Med sin ibland använda blandteknik (sand, akryl) får Larsson fram en intressant dubbeltydighet i exempelvis ovannämnda
Landskapsinteriör, som vid närsynt studium av granskogen bär spår av tiden i New York; en rumsinteriör från Park Av. 300. Tiden är nu.
En rad ateljéinteriörer skapar en osäkerhet om vad som är inne och vad som är ute. Vintern flyttar in i rummet och kanske vice versa.
Utställningen omfattar även konstnärens aldrig tidigare visade porträtt i olja av kända personer, till exempel Lars och Kerstin Ekman, liksom Nobeldiplom till bland andra Naipaul och Gordimer samt några mer experimentella saker.