Mikael Ericsson, Dark Honeymoon, animerad teckning.
För 200 år sedan förlorade Sverige sina östra landskap till Ryssland. Finland blev ett autonomt storfurstendöme under den ryske tsaren och tog de första stegen mot en självständig nation. Ett av Sveriges genom tiderna största militära nederlag kunde vändas till seger genom en klok fredspolitik som stärkte relationerna i området. Det är dessa händelser och det regeringsstödda jubileet Märkesåret 1809 som ligger bakom många finsk-svenska kulturevenemang i år.
Men Eskilstuna har också en egen historia kring finskhet. Hit kom många finländare på 1960-talet lockade av stadens tillverkningsindustri. Ei saa peittää, som är konstmuseets största enskilda satsning hittills, pekar ut de historiska och geografiska sambanden men framför allt vill den etablera nya kontakter och utbyten mellan länderna idag. En nordisk konsttriennal med säte i Eskilstuna är planerad till 2010.
Bortsett från att upplägget i utställningen vacklar något mellan det historiska och nationella perspektivet föranlett av Märkesåret 1809 och den samtida exposén som har andra ambitioner, är utställningen en lyckad satsning, men inte helt utan problem.
Det är lätt att fångas av katalogens porträttfotografier i färg av de 34 deltagande konstnärerna. Ansikten är alltid intressanta att studera och därmed dras uppmärksamheten bort från konsten. Med några haikudiktskorta rader vardera sätter konstnärerna ord på en tanke eller känsla kring sitt verk och tvingas därmed in i ett format som de sällan behärskar. Inte heller katalogessän är särskilt upplysande för den som vill veta något om konstnärerna eller den nordiska konstscenen av idag. Mot denna bräckliga grund ska verken tala för sig själva. Så mycket bättre då att konsten på det visuella planet är lätt att ta till sig.
Ett sympatiskt drag i utställningen är att etablerade och i flera fall internationellt kända konstnärer visas jämte yngre och lovande förmågor.
När jag ser Danilo Stankovic förundras jag över hans teknik. Det är ett drivet måleri och jag funderar över vilken konsthögskola han har gått, Mejan? Men icke, ett par år på en förberedande konstskola tycks vara allt av hans cv att döma. Petri Hytönens runda tavlor med hockeyspelare är också ett förträffligt måleri som växlar mellan suddigt vått i vått och skärpa, fäktande av rörelse och energi.
Det mer expressiva och färgstarka anslaget står Jyrki Riekki och svensken Emil Holmer för. Bredvid varandra skapar de en färgexplosion som det trånga utrymmet knappt klarar. Men ge det tid, gå tillbaka och ta en andra titt. Det kommer.
Ett betydligt intimare tilltal men inte desto mindre effektivt har Niran Baibulat som i ömsom virkade och fastbundna, ömsom krossade koppar och kärl har lyckats göra en form som rymmer mänskliga erfarenheter och känslor. Det är som om hon spinner ett nät av omsorg och socker. Fyndiga objekt står Anu Tuominen för som använder oväntade material till att göra vardagliga saker av, som ett barns låtsaslekar.
Central i utställningen är Mikael Ericssons animerade teckningar som i ett eget rum glider över golvet och rör sig utmed väggar och tak. Dark honeymoon från 2009 är imponerande och har fått det utrymme det förtjänar. Storartad trots det lilla formatet är Santeri Tuoris videoprojektion Karlotta som med mycket enkla medel skapar en fascinerande dans.
