Det är riskfyllt att jobba som Ann-Sofie Gelfius gör, med strikt kontrollerad form och en så gott som arketypisk upplevelse i sikte. Avsikten faller platt om en linje skälver alltför mycket, om en kärlvägg slår sig. Jobbar man så fascinerande extremtunt i lera som hon gör, i materialet med egen vilja, ber man därför om problem.
Väljer man dessutom att arbeta med en oval skålform, gör man det också svårt för sig. Runt är lättare rent tekniskt, särskilt om drejning är utgångspunkt. Vissa av hennes kärl svajar betänkligt, flera når inte fram.
Men samtidigt: De gånger hon lyckas, som i flera av de stora släta lätta stengodsskålarna på Kaolin just nu, blir resultatet magnifikt. Imponerande. Enastående. I de bästa av dem manifesteras nästan så mycket teknikbehärskning, materialkänsla och formseende som är möjligt.

Hon är klassiskt skolad keramiker, läs bara i prislistan. Sakerna presenteras genom materialen som de gjorts av, ibland med en
teknikkommentar, ”fylelera med bearbetad yta”, ”chamotterad med engobe”.
Det är faktiskt relevanta upplysningar. De riktar blicken. För utställningen kan ses som resultatet av en undersökning, både av ovalen i sig, hur man når fram till den på bästa sätt, och av hur nyanser i yt-, färg- och lerval påverkar resultatet.
Ta fyleleran till exempel. Det är en naturlera som, just för att den är uppgrävd ur marken och inte tillverkats av pulver på fabrik, ger ett ovanligt levande intryck. Den flammar, men bara aningens. Valet av just den tillför speciell karaktär.
Valet av svart gör också skillnad, eller andelen blänk i ytan. Det är sådana avvägningar Gelfius jobbar med. Riskfyllt och modigt, värt all respekt.