Känslan håller sig kvar längre än minnet av själva händelsen som har framkallat den. Glömskans filter är en förbannelse den ena gången, men en välsignelse en annan. Lycka, längtan eller sorg kan finnas där även efter att dess omedelbara orsak har hunnit blekna, rentav försvinna ur vårt medvetande.

Ett av de vetenskapliga inslagen i radions P1 häromdagen handlade just om experiment kring hur vi fortsätter att känna något utan att kunna minnas varför.

Liknande spår går det att finna i Meta Isæus-Berlins senaste måleri. Utställningen Reminiscenser är som en vandring. Dess början finns i en känsla, fortsättningen är ett nedstigande i minnets labyrinter. Det är som om penseln försökte fixera något undflyende som ursprungligen har funnits där, passerat, men också gett upphov till en kvardröjande stämning.

Vilsenhet och oro leder tillbaka till barndomens saga om Hans och Greta, hjälplösa i den snötäckta skogen. Hopp och glädje har väckts av en vårbris som får de skira gardinerna att dansa i ett folktomt rum. Vemodet och längtan avtar inte, när en klänning, som en vålnad ur det förgångna, svajar i luften och håller minnena vid liv.

Rekvisitan har en avgörande betydelse här. Minnesbilder kommer tillbaka genom beröringen av ömtåliga porslinsdockor eller mjuka spetsdukar, men också genom tingens blotta närvaro. På ett labbord samlas det förflutnas rester: snäckor, provrör och kärl.

Meta Isæus-Berlin har tidigare varit känd för sina stora, vattenplaskande installationer med dränkta hemmiljöer och funktionsfientliga inredningar. Efter den retrospektiva utställningen på Liljevalchs våren 2006 har hon återvänt till måleriet. Hennes formspråk har sedan dess utvecklats konsekvent.

I bildsviten Avtryck och filter (2007-2008) var motiven hämtade ur vardagen. De avbildade gestalterna tillfångatogs dock av sina drömmar och gled mellan verklighet och fantasi. Denna första utställning på Andersson Sandström pågår parallellt i galleriets båda lokaler, i Stockholm och Umeå.

I de nyaste verken är bildspråket ännu mer poetiskt utan att någonsin förlora sin uttrycksskärpa. Linjerna är oftast grova, men också mjukt böljande över de stora dukarna. Nutid och dåtid glider in i varandra medan färgerna håller ihop dem som kitt. Intill transparenta, skira pastelltoner finns lager av kompakt svärta. I detta förbryllande finstämda måleri hålls minnesvärlden kvar i dess undflyende form.